Pratade med en vän igår om samvete man SKA ha som mamma.
Båda är ensamstående mammor till våra barn. Hennes dotter är vuxen idag till skillnad från mina.
Jag pratade om att jag känner mig så konstig som inte, likt många andra mammor, saknar ihjäääääääl mig efter barnen varannan vecka. Klart jag saknar dom massor och älskar att hämta hem dom mina måndagar, handlar inte om det, men jag njuter även av att ha min egen tid andra veckan. Vi pratade om att det faktiskt är ologiskt att lägga ner hela sitt liv och tid veckan utan barn för att bara sitta och sakna barnen. Jag litar på att mina barn har det bra hos sina pappor och ser verkligen inte varför dom skulle ha det mycket bättre hos mig? Det är ju deras andra förälder! Klart det inte går någon nöd på mina barn att vara hemma hos sina pappor som är jättebra med sina döttrar.
Sen pratade vi om allt skuldbeläggande både vården och andra medmänniskor ägnar sig åt gällande mammor. Ni som följt min blogg ett bra tag har säkert läst lite om detta innan men för er som är hyfsat nya kan jag ta storyn igen. När jag fick Apis var jag 22 år, jag tyckte inte alls det kändes naturligt att amma, det var snarare starkt ångestframkallande för mig då hon hade kolik, inte fick i sig tillräckligt med mat då hon inte hade ro att äta, o jag blev en ledsen, trött och en förstörd förstagångsförälder. BVC vägrade respektera mitt beslut om att lägga av med amningen och skickade istället iväg mig på amningsskola (!!). Den bestod av ett rum med fullt av vårdpersonal som skulle se hur min amningsteknik såg ut. Fy, så förnedrande kan jag känna idag, det vore en helt annan sak om jag bett om det själv men det hade jag som sagt inte.
Med Lillmyran hade jag mer skinn på näsan och sa vänligt men bestämt redan på inskrivningen att jag inte kommer amma så hon kan skriva ner det i min journal på en gång. Andra gången fick jag tabletter precis efter förlossningen som avstannade produktionen av mjölk. Superbra! Blev inte ifrågasatt en enda gång vilket var jätteskönt. Undrar fortfarande om det var tack vare att jag var några år äldre eller inte som alla respekterade mitt beslut.
Kan inte folk bara få vara dom mammor som man vill vara? Som man själv trivs med, som funkar för sig själv och sitt/sina barn? Dom mammor som är bra även om dom är mammalediga 5 månader (som i mitt fall med Apis), utan att få massa skuld och skam slängt i ansiktet?
Kan vi komma överens om det, att inte döma andra som är föräldrar på annat sätt än du själv? Bra ♥
