Hej.
Orkar ni med ett till deppigt inlägg? Behöver skriva av mig. Förstår om ni inte gör men då är det bara att låta bli att läsa, kommer muntrare inlägg framöver.
Jag har jobbat på förskola för några år sedan. Jag hade en liten tjej på min avdelning som började då hon var ett år. När hon skulle fylla tre så visade det sig att hon hade en elakartad hjärntumör. Det kom som en stor chock för mig och min kollega och jag blev väldigt berörd av detta. Om man spolar fram tiden så blev hon sämre och behövde ha någon som kunde hjälpa henne lite extra under dagarna på förskolan, jag tog gärna på mig den rollen, tror hon ville det med.
Vi har under dessa år byggt en otroligt värdefull relation till varandra, en sån jag antagligen aldrig kommer ha ynnesten att ha till någon annan igen på samma sätt.
Så här skrev jag på min Facebook för lite över ett år sen då jag fick veta att hon blivit sämre, att tumören inte minskat, tvärtom..
”Allt som betyder något är att din tid tillsammans med mig på förskolan känts trygg, att du har haft kul lilla vän ♥ Suttit med dig på rasterna, hållandes i min hand för du vaknade om jag släppte, klappat på dig så du skulle kunna somna om. Läst böcker då du varit trött och inte velat leka. Spelat basket med servetterna efter vi tvättat händerna, en high five och ett tjut då vi träffade papperskorgen med servettbollarna, stående inslag varje dag. Spelat spelet med popcorn-prutt-fåglarna, varje gång skrattade du högljutt! Som jag krigat mot chefer som velat dela mig med fler barn då DU behövt mig. Bitit ifrån. Bråkat och slagits för din trygghet och säkerhet. En stor ära att ni litat så på mig Marta & Micke (mamma & pappa) ♥ Det gör mig så ledsen, dagens besked från magnetkameraundersökningen. Tumören skulle ju minskat eller stannat ju.. Innerligt ledsen.”
Nu är vi där igen, men sju resor värre.. Så här skrev jag i veckan nu efter hennes pappa meddelat att läkarna säger att dom inte kommer fortsätta behandla, utan att det nu är palliativ vård framöver..
”Lilla hjärtat. Över ett år sedan jag skrev det här om vår tid på förskolan. Men det har gått flera år sedan den elaka klumpen bosatte sig hos dig, flera år som du, din mamma & pappa har krigat. Alla år jag hoppats.
Idag fick jag veta att dina tumörer vuxit ytterligare och att läkarna inte kan göra mer nu. Jag önskar jag kunde göra ALLT.
Lilla hjärtat, du har precis fyllt 6 år. Stor tjej. Sett dig sedan du tog dina första steg. Nattat dig MÅNGA gånger, du ville alltid ha kudden PÅ huvudet, var alltid orolig för din andning då du låg så. Ätit lunch och mellis med dig MÅNGA gånger. Sjungit. Kramats. Fått pussar. Mer kramar. Mera pussar.
Att jag inte varit din ”fröken” på väldigt länge verkar inte spela någon roll. Till och från får jag filmer från pappa & mamma där du ber mig hälsa på hemma hos dig, där du säger ”- Charlotte, jag älskar dig!”. Jag har sparat varenda en. Att du inte varit mitt ”dagisbarn” på väldigt länge spelar ingen roll. Jag är mer än gärna hemma hos dig, kommer på dina kalas, kramas med dig, busar, äter jordgubbar eller kinder ägg.
Ikväll gråter jag. Jag gråter för att jag inte kan föreställa mig hur din mamma & pappa känner just nu. Gråter för att jag aldrig vill förlora dig. Gråter för att cancer är det värsta som finns. Gråter för att det är så orättvist att du behövt vara sjuk halva ditt liv. Gråter av så många anledningar.
Du har alltid en speciell liten kuddhörna i mitt hjärta Emmis ♥”
Hur förbereder man sig på att mista någon som betyder massor för en? Som dessutom är en liten tjej som knappt börjat resan i det som kallas livet..? Det tar enormt mycket på mig det här. Är så innerligt ledsen.
