Hej.
Det var några dagar sen vi hördes. Jag har behövt krascha, landa, gråta, skratta, ha roligt med vänner för att tänka på annat ett par dagar. Som ni förstår så fick vi besked att det som hittats hos mamma är cancer.
Jag trodde att jag skulle gråta hos läkaren när vi fick beskedet men min första känsla var bara att jag blev så himla arg. Det känns orättvist och läskigt på samma gång.
Nu har i alla fall läkarna gjort upp en plan framöver som innebär operation om några veckor. När dom opererat vet man mer vad mamma har framför sig. Beroende på om det är spritt till den s.k portvaktskörteln eller inte osv. Man vill veta och samtidigt inte.
Känt mig känslomässigt matt under veckan men har väl börjat landa i verkligheten.. Nu gäller det bara att spöa skiten ur den jävla sjukdomen..! Finns inget annat alternativ.
