Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Det känns lite som att hur man än skriver om en sån här känslig sak så kan det tolkas fel, men jag ger det ett försök.
Vaknade imorse efter ytterligare en natt med dålig sömn. Vridit mig, läst nyhetsrapporteringar från kriget i Ukraina, somnat om och upprepat samma process.. Vaknade innan sju imorse. Det första jag gjorde var att kolla en nyhets-app..
Jag vet inte hur jag kan skriva om det här utan att det låter som att det handlar om mig, det är det sista det gör. Men det är mina tankar, mina känslor och jag behöver få ut dessa känner jag.
Jag ska motvilligt erkänna att jag aldrig någonsin varit så här insatt i ett krig, det kanske säger mer om mig eller bara mig som människa. Närhetsprincip osv ni vet. Men det här har helt satt klorna i mig, i alla känslor jag aldrig trodde skulle finnas i en sån här situation.
Det är känslor som växlar mellan djup förtvivlan, sorg, hopp..
Matas med bilder och filmer av förvridna skräckslagna ansikten, bomber som lyser upp himlen i Kiev, barn som skriker hjärtskärande skrik av skräck, flyglarm som ger mig kalla kårar ända ner till tårna. Människor med sina älskade husdjur i sina famnar som flyr till Polen (Polen har för övrigt hävt kravet på vaccinerade husdjur så att man ska kunna korsa gränsen utan att behöva avliva, DET får mig att gråta floder pga så otroligt mänskligt♥). Ukrainska soldater som ligger dödade i sina militärfordon där man kan ana en vigselring på handen som hänger ut ur dörröppningen.. En man som kommer vara saknad en livstid och mer av både sina barn och partner. En helt meningslös död pga en galen människas skeva världsbild. Som så många gånger förr i historien.. :(
Foto: Mikhail Palinchak//img src
Ryska unga soldater som tas tillfånga men ändå får ringa hem till sina föräldrar, den humana aspekten som Ukraina ändå tillämpar för att dom någonstans förstår att många av dessa unga män lever under ett förtryck och är tvingade att vara där dom är. Det får mig att grina den här morgonen, för det är så stort att göra en sån sak i ett pågående krig. Kanske är det pga att det Ukrainska folket ändå är nära Ryssarna, lite som Svenskar och Norrmän om jag förstått det rätt. Sen förstår jag att det också är en strategi nånstans att göra så. But still.. Klipp av ryska unga män som står och uppger vilken bas dom tillhör, säger att det aldrig skulle bli så här, att dom inte ville döda någon, att dom skulle dit på träning var sagt.. Ska man tro på det, ska man inte? Är det så är det så hemskt att jag inte har några ord..
Sett otaliga klipp med Ukrainska män och kvinnor som närmar sig ryska soldater och på ett nästan humoristiskt sätt bemöter dessa. Däremot är jag också medveten om att det är det här som sprids, men vad sprids inte? Antagligen sånt man aldrig skulle vilja se. Men sånt man ändå inte kan blunda för.
Läst om män som åker till Polska gränsen, lämnar sin familj i säkerhet, åker tillbaka för att strida för sitt land. Även fast dom hade chans att fly. Dessutom är det väl ingen som missat Zelenskiys storhet i detta? Att han blev erbjuden att evakueras dag ett men mer eller mindre svarade med att ”I need ammunition, not a ride”. Det är gåshud. Summan av allt detta är att jag är djupt imponerad och känner en enorm respekt för Ukrainska folket och vad dom utför mot en stormakt som Ryssland. Det är något jag kommer ta med mig hela livet ♥
Även en känsla av oro för att vi är nära kriget och att ingen går säker när det finns en sån galen människa som kastar hot runt sig. Plus att kärnvapen finns med i bilden.. Mina barn är oroliga. Det här är det enda dom pratat om hela helgen. Dom har gång på gång sagt ”- Om Ryssland kommer hit så kommer jag ta Astrid och Astor med mig!” (våra katter). Barn ska inte ens behöva ha en enda sån tanke.. Det har jag aldrig behövt ha under hela min uppväxt. Dom har suttit och kollat på presskonferenser, läst om det, tittat i sociala medier.. Jag vet inte om det är fel eller rätt strategi. Det enda jag försöker göra är att säga att det inte är här det är krig nu utan i Ukraina. Men det känns ju någonstans som spelplanen ritats om sedan pandemin började. Saker man aldrig hade kunnat tänka sig kunde hända händer nu så vem är jag att lova..
Nej, en tung morgon känslomässigt.. Hjärtat blöder verkligen för alla Ukrainare som vaknar ännu en morgon till krig :( Folk ska aldrig behöva känna sån skräck i hela sitt liv. Det som möjligtvis är det lilla fina i hela det här helvetet är att i såna här lägen finns det så otroligt mycket kärlek och solidaritet. Det är fint att se, även om det tyvärr inte avbryter ett krig.
