Vaknade upp idag och kände att jag behövde skriva av mig.
Eller behövde och behövde, ville skriva av mig. En sak jag tänkt på mycket, senaste månaderna speciellt, är mönster på relationer som jag haft so far.
Ofta har jag nog gått efter passion, omedvetet. Blivit stormförälskad, allt har gått hyfsat snabbt, man har blivit tillsammans, varit ihop i några glada (o mindre glada) år sen har det tagit slut och man vill helst aldrig se personen igen.
Under förhållandena har jag alltid varit den som gett ALLT och lite till. Nästan, eller inte nästan, PÅ ett självuppoffrande vis, kosta vad det kosta vill ungefär.. För det är så jag har tänkt att kärlek är, när man gör allt, ALLT, för den andra personen. Hur ont det än gör för en själv. Var har jag ens fått det ifrån? Rimligare vore väl, trots kärlek som finns kvar, att lämna det sjunkande ruttna skeppet som uppenbarligen inte fungerar.
Sen har jag haft EN, skulle jag våga påstå, lugn relation, i hela mitt liv. Som tur var har jag barn med denna personen.. En där jag verkligen kunnat känna mig trygg med var jag har personen, att han antagligen inte vill ha någon annan, någon som ser MIG på ett otroligt sätt. Den relationen, tog nog bland annat slut för jag inte kände igen mig i det lugnet, sen va jag ganska ung.. Det var ju inte så mina förhållanden innan hade varit. Det var inte massa bråk, det var inte på liv och död, vi hade ju kul ihop och ville samma saker, det var inte en ständig kamp och inget spel.
Vet inte om det är åldern eller att jag bott ensam med barnen i några år nu, som fått mig att inse att jag verkligen inte behöver det där stormiga längre. Jag orkar inte med och vill inte ha en sån relation i mitt liv. Jag vill ha trygghet, någon som ser mig, någon som bryr sig, prioriterar mig och oss, att ha en fin vardag ihop där vi gillar varandras sällskap och saker vi gör ihop. En tvåsamhet på riktigt. Jag vet ju att det finns. Jag har också lärt mig att såna relationer kan ta tid att komma in i, just för att det inte slår ner med buller och bång som dom andra relationerna, den är inte driven av enbart passion. En sån relation fasas in med ett lugn och man ”växer på varandra” på ett helt annat sätt. Mer genuint skulle jag våga påstå. Då tänker ni, jo, men det är väl det som ÄR definitionen av en relation? Mjee, kanske inte för mig tidigare.
Som en vän som var här i lördags sa; Man vet kanske inte riktigt vad man vill ha.. men man vet VERKLIGEN vad man INTE vill ha i alla fall. Hon har nyligen kommit ur en långvarig relation.
