S T O R I E S B Y M E

ÄTA/DRICKA

HAVE YOUR CAKE AND DON’T EAT IT

Här kommer ett gästinlägg om mammas höstkaka!

I have a very long and personal relationship with food. Some of my earliest memories are formed by it, on our annual family trips to France. A bowl of cherries in iced water at a restaurant in the Loire Valley; the Tuesday chip van at a campsite in the Dordogne, offering up frites so crispy and salty you could die happy; fascinatingly scary looking frog’s legs and snails in a surreally gorgeous brasserie in Paris; baguette, cornichon and rillettes at a corner café in Normandy. You get the picture. I love food. And I love to cook. I’m pretty good at it, too. Boiling, frying, roasting, grilling…all strong strings to my bow. And then, there’s my Achilles heel. Ladies and gentlemen, I give you baking. If there was a cookaholics anonymous, I would stand up in front of the group, ashamed, and admit, my name is Rob and I can’t bake.

And so it proved last weekend. There’s a girl I know called Charlotte. She takes a mean photograph, has two cute cats, a good soul and boy, can she bake. You know, what’s not to like? There’s this recipe for apple cake. It came from her mother (she called it autumn cake) and was made with apples from her grandmother’s garden. This is family heritage. Not something to mess with. Charlotte shared the recipe with me. We’re talking Messenger here, not an ancient parchment handed down through generations, but still, I felt some sort of responsibility to uphold the family tradition. I felt the pressure from grandma. Against my better judgement I decided I was going in. I was going to do the unthinkable. I was going to bake. Heaven help us all.

The recipe is simplicity writ large (I thought). That’s why I took on the challenge. Some flour, some bicarbonate of soda (whatever the hell that is), some sugar, apple slices, cinnamon and Swedish sour milk (don’t ask). How hard could it be. Very hard it turns out. Very hard and very chewy. I’m not quite sure what I did, or didn’t do, but I feel I was doomed from the start.

I was told that the result would be moist, creamy and delicious. What I ended up with was some sort of a light blond, cake-based car tyre. I could have used it as a neck pillow. I could have fixed my bicycle puncture with it. I could have played basketball with it. I could have done a lot of things with it. Except eat it.


I sent a photo of my rubbery ruin to Charlotte. She sent one back of a perfect version of the same cake she had just knocked up. Damn girl, that hurt. I vowed to do myself and mother Charlotte justice.

So, this weekend, there I stood, again. Some flour, some bicarbonate of soda (whatever the hell that is), some sugar, apple slices, cinnamon and Swedish sour milk (don’t ask). How hard could it be. This time I had laser focus. I measured and remeasured. Counted and recounted. This was gonna be good.

40 minutes later, it was time. Open the oven. It looked good. It smelled good. I let it cool for 20 minutes. Then it was time to go in. And……it was amazing. Moist, sweet, cinnamon-spicy, apple-sour. Oh my god. Never have I succeeded so well at baking. Never have I been prouder. I’ve still got some left. And it’s still moist. I might take it to work in the week. Flex a little. “Bake? Of course I can bake. Didn’t you know?” Thank you, Charlotte’s mum.

DAGARNA

SÅ VAR DET ALLT MED LIVET DÅ

Godmorgon.

Senaste veckan har varit ganska kaos:ig. Badrummets duschvägg rasade ner förra helgen och tog med sig badrumsskåp och handfat i ett mosaikhav på badrumsgolvet. Har satt upp nytt handfat, skåp och ett draperi istället. Så det är fixat men tog en del energi.

Igår va jag hos ortopeden som fått svar på MR. Det är inte så konstigt att han tyckt jag har ”för ont” och det är inte så konstigt att jag verkligen undrat hur jag kan ha SÅ ont jämfört med andra som gjort samma operation. Det handlar inte om operationen speciellt mycket verkar det som utan jag har det som kallas benmärgsödem. En kraftig inflammation som har vätskefyllt ett ben som går ner till stortån. Det är såpass inflammerat att själva benet kan få en s.k stressfraktur, så nu ska jag vila foten så mycket det bara går. Är både ledsen och trött på att det här inte ger med sig. Men nu vet jag i alla fall eventuellt vad det beror på. Det kan ta lång tid att gå över, men det har ändå gått några månader nu, visserligen icke vilandes, men hoppas det är på god väg..

TANKAR

STORMIGA PASSIONERADE FÖRHÅLLANDEN, NEJ TACK

Vaknade upp idag och kände att jag behövde skriva av mig.

Eller behövde och behövde, ville skriva av mig. En sak jag tänkt på mycket, senaste månaderna speciellt, är mönster på relationer som jag haft so far.

Ofta har jag nog gått efter passion, omedvetet. Blivit stormförälskad, allt har gått hyfsat snabbt, man har blivit tillsammans, varit ihop i några glada (o mindre glada) år sen har det tagit slut och man vill helst aldrig se personen igen.

Under förhållandena har jag alltid varit den som gett ALLT och lite till. Nästan, eller inte nästan, PÅ ett självuppoffrande vis, kosta vad det kosta vill ungefär.. För det är så jag har tänkt att kärlek är, när man gör allt, ALLT, för den andra personen. Hur ont det än gör för en själv. Var har jag ens fått det ifrån? Rimligare vore väl, trots kärlek som finns kvar, att lämna det sjunkande ruttna skeppet som uppenbarligen inte fungerar.

Sen har jag haft EN, skulle jag våga påstå, lugn relation, i hela mitt liv. Som tur var har jag barn med denna personen.. En där jag verkligen kunnat känna mig trygg med var jag har personen, att han antagligen inte vill ha någon annan, någon som ser MIG på ett otroligt sätt. Den relationen, tog nog bland annat slut för jag inte kände igen mig i det lugnet, sen va jag ganska ung.. Det var ju inte så mina förhållanden innan hade varit. Det var inte massa bråk, det var inte på liv och död, vi hade ju kul ihop och ville samma saker, det var inte en ständig kamp och inget spel.

Vet inte om det är åldern eller att jag bott ensam med barnen i några år nu, som fått mig att inse att jag verkligen inte behöver det där stormiga längre. Jag orkar inte med och vill inte ha en sån relation i mitt liv. Jag vill ha trygghet, någon som ser mig, någon som bryr sig, prioriterar mig och oss, att ha en fin vardag ihop där vi gillar varandras sällskap och saker vi gör ihop. En tvåsamhet på riktigt. Jag vet ju att det finns. Jag har också lärt mig att såna relationer kan ta tid att komma in i, just för att det inte slår ner med buller och bång som dom andra relationerna, den är inte driven av enbart passion. En sån relation fasas in med ett lugn och man ”växer på varandra” på ett helt annat sätt. Mer genuint skulle jag våga påstå. Då tänker ni, jo, men det är väl det som ÄR definitionen av en relation? Mjee, kanske inte för mig tidigare.

Som en vän som var här i lördags sa; Man vet kanske inte riktigt vad man vill ha.. men man vet VERKLIGEN vad man INTE vill ha i alla fall. Hon har nyligen kommit ur en långvarig relation.

DAGARNA

MÅNDAG I JANUARI

Halloj!

Måndagen är hittills den bästa dagen den här veckan. Gick och käkade på Indio, drack två glas vin. Kilade vidare och spelade biljard (och flipper!). Välbehövt att förlänga helgen lite.




 

Gå längst upp