S T O R I E S B Y M E

  • HEM
  • PINTEREST
  • INSTAGRAM
  • BLOGLOVIN
  • FACEBOOK
CANCER MED HJÄRTAT

DU ÄR SÅ STARK..

14 okt | 2019

”- Du är så stark, den starkaste jag träffat.”

Det är det folk sagt till mig hela tiden under dom senaste månaderna, eller egentligen senaste året.

Under tiden jag fått veta att min mamma har spridd bröstcancer, under tiden jag sagt hejdå till lilla Emmis, under tiden det varit sjögång och storm i mitt liv på flera andra sätt som jag inte orkar dela med mig av här.

Men jag är inte alls stark. Kanske utåt. Kanske starkare än andra. Vet inte. Får kommentarer som att andra inte skulle orka ur sängen under dessa förhållanden. Jag kommer upp, varje dag. Är det styrka eller ett måste kanske? Vet inte. Jag vet att det inte är något elakt som folk menar, det är antagligen för att peppa mig att orka vidare ♥

Jag hade önskat att få frågan om någon kan hjälpa mig med något och verkligen mena det. Stundtals känt att vågorna som bara avlöser varandra över mitt huvud hade lindrats något om någon lyfte upp mig från sjön en stund, jag hade kunnat andas. Leva och inte bara överleva hela tiden, varje dag.. Det kan handla om att hjälpa till att hitta på något kul med barnen någon dag då orken sviker, laga mat, handla, bara sitta och lyssna en kväll.

Stundtals känner jag att jag knappt klarar av skolan, min drömutbildning. Kreativiteten är inte direkt det kroppen prioriterar under såna här förhållanden om vi säger så. Det saknar jag mest, förutom orken, min kreativa sida.

Jag är stark för jag måste, för mina barn, för min mamma. Jag är inte stark för jag orkar eller vill, utan för att jag måste vara det. Min mamma är likadan, alltid varit den starkaste jag vet. I alla fall utåt ♥

2 kommentarer 
15
MED HJÄRTAT

HEJDÅ LILLA GUMMAN

19 sep | 2019

Igår sa jag hejdå.

Hejdå till min lilla vän som fick 6 år i det här livet. Även om begravningen var otroligt vacker och fin på många sätt så var det en sorg närvarande som jag aldrig upplevt. Det är såklart något helt annat att begrava en människa som fått ett helt, eller nästan ett helt liv, även om det i sig kan vara oerhört smärtsamt det med. Jag har varit med om det.

Men att säga hejdå till dig, lilla Emma, det var nattsvart i mig, och jag kunde verkligen inte hålla tillbaka. Vid ett tillfälle dunkade hela mitt huvud så jag inte hörde annat än min egen puls som fullkomligt skenade. Jag vek mig dubbel, ner mot stengolvet, la mig över mina egna knän och det kändes som tårarna skulle spränga mina ögon. Jag fick kväva mitt skrik med en servett..

Det är bland det sorgligaste jag varit med om, förutom den andra september, när du lämnade oss. Jag hoppas att jag aldrig behöver säga hejdå till en liten människa så igen. Det är bland det mest smärtsamma jag varit med om.

Jag är glad att dina föräldrar tyckte att blommorna blev fina, jag gjorde mitt bästa för att du skulle känna dig omsluten av kärlek ♥

Lämna en kommentar 
7
MED HJÄRTAT

DAGEN JAG ALDRIG TRODDE SKULLE KOMMA

2 sep | 2019

Hej.

Jag tog bussen ut mot Lilla Erstagården imorse. Klev av bussen och letade mig fram på kartan i mobilen. Kom fram och mötte upp M. Hon visade mig in till rummet där Emmis låg. Emmis reagerade inte synbart på att jag var där, pratade såklart ändå lite med henne och klappade.

Hängde kvar några timmar i rummet. Vi kollade på olika kort och filmer på Emmis genom åren. Mysigt. Pratade, åt lite mat, pratade mer, grät i omgångar.

I eftermiddags efter en lång kamp så orkade Emmis lilla kropp inte mer. Hon somnade in med sin hand i min, omgiven av enormt mycket kärlek. Tack snälla M & M för att ni mitt i all den bottenlösa sorgen även tröstade mig under tiden Emmis gick vidare in i evigheten. Ni har för alltid mitt stöd och min hjälp.

Jag kommer sakna henne så ♥

1 kommentar 
18
MED HJÄRTAT

ATT DRABBAS

2 sep | 2019

Hej.

Måndag morgon. Sovit oroligt, mycket stök i känslorna just nu. Både mamma som ska få besked och lilla Emmis som är väldigt dålig nu.

Det här skrev Emmas pappa Micke här om dagen på deras blogg:


”One week… one week.

That is the news we received from the doctors.

That is the estimated time left Emma has with us.

One. Week.

It might be faster, it might take longer, but a rough estimate.

My brain has stopped working. My stomach feels like a rock of ice has lodged itself inside it. I can’t breathe.

To keep those of you not following my on social media: We’ve had a summer of Emma gradually getting worse, and her need for care has increased and increased. Three times we have gone in to Sweden’s only child hospice. Three times the doctors have counted her out. Three times, Emma has bounced back.

But not this time. This time is different.

Emma is constantly drifting in and out of consciousness, and is too weak to even sit up. Her head is like a bowling ball attack to the top of a stick with a rubber band. She has no control over most of her body. From time to time, she can raise her left arm up and wave and move her legs about somewhat, but the leg thing is rare.

Emma’s body can no longer tolerate and hold the liquids that go with the intravenous medication. She has stopped eating and from last night, it seems she is unable to swallow, physically.

I have fought so hard. I have turned over every rock and I have travelled with her halfway across the world in search of something that could have prevented what we are now facing.

Emma’s tumour is one of the worst ones. No one has ever been cured from it. No one. Ever.

Emma is a fighter, and the odds she would still be around today is less than 5%.

My purpose, that has filled my being for the past three years, is over. I will now focus on keeping Emma comfortable and as happy as i possibly can. She needs me, and I need her. More than she’ll ever know.

I’ve been sitting having meetings with the doctors in rooms containing books with titles like “Death”, “How to continue after a loss” and having meetings start with the words “When Emma dies…”

I am tired. I am exhausted. I am beyond devastated and sad. I walk out of Emma’s room here at the hospice when reality hits me as I’ve said I won’t cry in front of her.

Think of us in our situation. Think of Emma.”


Som ni förstår är det här otroligt hårt. Jag ska och krama Emmis idag, sitta hos henne så länge jag bara kan. Kanske läsa hennes favoritbok. Jag vet inte hur länge jag får med henne. Läkarna säger en vecka. Kan inte ta in det, kan inte det.. Hon som alltid kommit tillbaka med sitt busiga leende hur dålig hon än blivit.

Förlorat en person i hela mitt liv. Min älskade farmor, som ni vet. Det tog flera år innan jag kunde se på våra minnen med värme, inte drabbas, och bli ledsen istället. Varenda vår har gjort ont fram till i våras, den våren var vacker.

Hur ska jag någonsin kunna ta att Emmis, som jag haft i mitt liv sen hon var 1 år, inte ska få bli stor, inte ska få fortsätta med sitt bus. Hon är bara 6 år. Tror jag har fysiskt ont i hjärtat just nu, det krampar och svider.

Jag är rädd att det är sista gången jag träffar henne idag.

1 kommentar 
19
MED HJÄRTAT

HJÄRTVÄRK

30 jun | 2019

Hej.

Orkar ni med ett till deppigt inlägg? Behöver skriva av mig. Förstår om ni inte gör men då är det bara att låta bli att läsa, kommer muntrare inlägg framöver.

Jag har jobbat på förskola för några år sedan. Jag hade en liten tjej på min avdelning som började då hon var ett år. När hon skulle fylla tre så visade det sig att hon hade en elakartad hjärntumör. Det kom som en stor chock för mig och min kollega och jag blev väldigt berörd av detta. Om man spolar fram tiden så blev hon sämre och behövde ha någon som kunde hjälpa henne lite extra under dagarna på förskolan, jag tog gärna på mig den rollen, tror hon ville det med.

Vi har under dessa år byggt en otroligt värdefull relation till varandra, en sån jag antagligen aldrig kommer ha ynnesten att ha till någon annan igen på samma sätt.

Så här skrev jag på min Facebook för lite över ett år sen då jag fick veta att hon blivit sämre, att tumören inte minskat, tvärtom..


”Allt som betyder något är att din tid tillsammans med mig på förskolan känts trygg, att du har haft kul lilla vän ♥ Suttit med dig på rasterna, hållandes i min hand för du vaknade om jag släppte, klappat på dig så du skulle kunna somna om. Läst böcker då du varit trött och inte velat leka. Spelat basket med servetterna efter vi tvättat händerna, en high five och ett tjut då vi träffade papperskorgen med servettbollarna, stående inslag varje dag. Spelat spelet med popcorn-prutt-fåglarna, varje gång skrattade du högljutt! Som jag krigat mot chefer som velat dela mig med fler barn då DU behövt mig. Bitit ifrån. Bråkat och slagits för din trygghet och säkerhet. En stor ära att ni litat så på mig Marta & Micke (mamma & pappa) ♥ Det gör mig så ledsen, dagens besked från magnetkameraundersökningen. Tumören skulle ju minskat eller stannat ju.. Innerligt ledsen.”


Nu är vi där igen, men sju resor värre.. Så här skrev jag i veckan nu efter hennes pappa meddelat att läkarna säger att dom inte kommer fortsätta behandla, utan att det nu är palliativ vård framöver..


”Lilla hjärtat. Över ett år sedan jag skrev det här om vår tid på förskolan. Men det har gått flera år sedan den elaka klumpen bosatte sig hos dig, flera år som du, din mamma & pappa har krigat. Alla år jag hoppats.

Idag fick jag veta att dina tumörer vuxit ytterligare och att läkarna inte kan göra mer nu. Jag önskar jag kunde göra ALLT.

Lilla hjärtat, du har precis fyllt 6 år. Stor tjej. Sett dig sedan du tog dina första steg. Nattat dig MÅNGA gånger, du ville alltid ha kudden PÅ huvudet, var alltid orolig för din andning då du låg så. Ätit lunch och mellis med dig MÅNGA gånger. Sjungit. Kramats. Fått pussar. Mer kramar. Mera pussar.

Att jag inte varit din ”fröken” på väldigt länge verkar inte spela någon roll. Till och från får jag filmer från pappa & mamma där du ber mig hälsa på hemma hos dig, där du säger ”- Charlotte, jag älskar dig!”. Jag har sparat varenda en. Att du inte varit mitt ”dagisbarn” på väldigt länge spelar ingen roll. Jag är mer än gärna hemma hos dig, kommer på dina kalas, kramas med dig, busar, äter jordgubbar eller kinder ägg.

Ikväll gråter jag. Jag gråter för att jag inte kan föreställa mig hur din mamma & pappa känner just nu. Gråter för att jag aldrig vill förlora dig. Gråter för att cancer är det värsta som finns. Gråter för att det är så orättvist att du behövt vara sjuk halva ditt liv. Gråter av så många anledningar.

Du har alltid en speciell liten kuddhörna i mitt hjärta Emmis ♥”


Hur förbereder man sig på att mista någon som betyder massor för en? Som dessutom är en liten tjej som knappt börjat resan i det som kallas livet..? Det tar enormt mycket på mig det här. Är så innerligt ledsen.

4 kommentarer 
11
  • « Föregående sida
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • …
  • 16
  • Nästa sida »

VÄLKOMMEN HIT!


CHARLOTTE | SÖDERMALM
ART DIRECTOR | MAMMA
FOODIE | FOTONÖRD

Kategorier

  • #ONETOFOLLOW
  • 5 FAVVISAR
  • ANIMATION
  • ANNAT
  • ÅRET SOM GÅTT
  • ÄTA/DRICKA
  • BLOGGEN
  • BLOGGTIPS
  • BÖCKER
  • CANCER
  • DAGARNA
  • DAGENS
  • DESIGN
  • DESIGN/REKLAM
  • DIY
  • FÅFÄNGA
  • FAMILJEN
  • FAVORIT
  • FAVVOSTÄLLEN
  • FILM
  • FLORIST
  • FÖRPACKNINGAR
  • FOTO
  • FRÅGOR
  • FREEBIE
  • GRÖNT
  • HEMMA HOS
  • ILLUSTRATIONER
  • INREDNING
  • INSTAGRAM
  • INSTASTORIES
  • INTERVJU
  • KATTERNA
  • KLÄDKOLLAGE
  • LISTOR
  • LÖRDAGSLYAN
  • MED HJÄRTAT
  • MOODBOARD
  • MUSIK
  • NÖRDIGT
  • NYHETER
  • ÖGONBLICK
  • PHOTOSHOP
  • PINSPO INSPO
  • PODDAR
  • PRINTSCREEN
  • PRYLKOLLAGE
  • RELATIONER
  • RESOR
  • SAKER & TING
  • SAMARBETEN
  • SAYINGS
  • SERIER
  • SHOPPAT
  • SHOPPING
  • SMÅFOLKET
  • STUGAN
  • TANKAR
  • TBT
  • THIS OR THAT
  • TILLBAKABLICK
  • TINNITUS
  • TIPS
  • TO WEAR
  • TYPSNITT
  • VECKANS
  • VECKOPLAN
  • VINTAGE
  • WANNA GO
  • WISHLIST

Tillbakablick

  • juni 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • januari 2014

Sök

Gå längst upp