Sjællands Odde 17.07.31

Ibland griper rädslan tag i mig.

Skulle inte säga att det är ett såpass stort problem att den styr mitt liv men det suger till i magen ibland när jag tänker på döden..

Hur hanterar man det? Något man vet säkert är att man kommer dö en vacker dag och man kan i dagens läge inte göra något åt det faktumet. Problemet är att jag inte VILL dö, jag tror aldrig jag kommer känna att jag levt klart som dom säger att vissa kan känna i slutet.

Jag älskar att leva, jag älskar livet och allt som det innehåller. Jag är en högst levande person som älskar dom små sakerna i vardagen, älskar människor runt mig, älskar högt. Jag vill aldrig gå miste om våren, fågelsång, god mat, vänner, familjen, härliga frukostar, julen, somrar på landet, kärlekspirr i magen, att vara med mina barn, blommor, djur, att dansa, fotografera..

Är jag girig på något sätt om jag aldrig vill att det tar slut eller är du likadan?

Har Du någonsin älskat någon så mycket att den blir ditt allt? Någon Du kommer på dig själv med att vila ögonen på, nästan fastna, för du tycker människan är så vacker när den ler med hela ögonen? Att du sedan märker att du själv sitter med ett leende, lutandes med huvudet.

Någon, när du kommer denne nära, ger dig känslan av att inte behöva en enda grej till i ditt liv, känslan av att ”dör jag nu så dör jag lycklig”.

En person du lär dig nya saker av. En som utvecklar dig som människa, som får dig att vilja ha mer av livet och av världen där ute. En som ser din intelligens. En person som skulle få dig att känna dig hemma var ni än var i hela världen. En som bara kan ge en blick och ni vet exakt vad den andre menar. Att känna någon innan och ut.

Sån kärlek är både så vacker, härlig och sällsynt idag men gör dig även så himla sårbar på samma gång.

//img src

För en veckan sen sken solen, det var sommarvärme i Stockholm. Världen var som absolut vackrast just då, i alla fall min egen värld. Mina barn var på kalas och lekte med sina vänner, jag själv satt med en vän och åt nere vid vattnet. Samtidigt i en annan del av världen såg en ung kille ingen mening med livet mer.

Jag vet inte vad som egentligen har gjort att jag tagit så hemskt illa vid mig och blivit så ledsen inombords av Tim Berglings (Avicii) död. Eller självklart vet jag väl varför, för att det är en ung människa som mådde såpass dåligt att han inte såg någon annan utväg i livet än att slippa genomleva det. Jag vet ändå inte varför det satt sig så hårt hos mig, jag kände ju inte honom.

I veckan såg jag dokumentären om Tim som finns på SVT-play. Jag blev så illa berörd, ledsen och helt mållös. Vilket liv Tim levde. Blev en otroligt stor artist ganska snabbt när han var väldigt ung, blev en av världens största DJ’s, blev utnyttjad av branschen, ropade på hjälp, blev sjuk, men folk runt honom lyssnade inte, dom ville bara ha ännu mer pengar. Jag kan absolut inte jämföra mig med Tim’s öde men en sak jag vet är hur det känns när man är så slutkörd och utbränd så man får panik bara av tanken på att göra saker som man vet triggar och utlöser stressen, ändå tvingades han göra det. Förstår ni vad det gör med en människa? Man går sönder.

Jag har två inom familjen som inte sett en annan utväg än att avsluta sina liv. Det är dom som är kvar som får leva med förlusten av en älskad. Självklart önskar jag att alla som kommit så långt in i mörkret att man inte kan se ens en strimma ljus längre kunde få livet att vända, att man kunde ha förmågan även då att se att det här livet är det enda du har, hur jävligt det än är. Tyvärr fungerar det inte så. Jag är övertygad om att man inte längre tänker i närheten av klart, det enda är bara en känsla av att man inte orkar med mer, att slippa.

En sak jag står fast vid är att jag aldrig skulle kalla en person som tog sitt liv för ego. Hört det så många gånger förut, att man är egoistisk som lämnar alla kvar.  Vem är jag att tvinga någon kvar i sitt lidande för jag behöver personen? Jag är delad här, verkligen. Som sagt önskar jag självklart att alla kunde få livet att vända och se en strimma hopp, men det fungerar inte så, annars hade människor inte avslutat sina liv i förtid.

Även om psykisk ohälsa inte är riktigt lika stigmatiserat idag som för några år sedan så har vi en lång väg kvar. Bloggare, artister, skådisar, ja, alla som syns utåt är så himla viktiga förebilder för att förmedla detta. Det är okej att må dåligt, det är okej att vara ”svag”, slutkörd, ledsen, ensam.. Det är även viktigt att prata med någon om det och inte sitta själv med sina demoner. Det kommer vända, det kan ta tid bara.

Läste familjens brev till Tim och det känns som dom mitt i den enorma sorgen förstod varför han gjorde som han gjorde och har skrivit med en stor respekt för sin son. Väldigt sorgligt men samtidigt ett väldigt fint brev ♥

Stockholm den 26 april 2018

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl
som alltid burit på stora existentiella frågor.
En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt
i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för
att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.
Nu orkade han inte längre.
Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad
kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.
Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,
Familjen