Jag är rätt skör just nu.

Kan inte stå emot något jag normalt sett kanske skulle orka. Känner mig helt slut, inget är roligt och jag har helt tappat inspirationen och motivationen för allt, vet inte vad som hänt riktigt. Somnar nästan sittandes mitt på dagen. Var därför förbi läkaren och tog lite blodprover idag och hon gav mig rådet att vara hemma och ta igen mig några dagar. Får se om jag har brist på något annat än motivation just nu, kanske järn eller nåt.

Försökte muntra upp mig själv genom att köpa lite blommor på väg hem från läkaren. Inte ens dom kan jag uppskatta riktigt än, imorgon kanske eller dagen efter det. Uppskattar inte ens att vakna en solig dag längre, då mår jag inte bra, så mycket kan jag säga. Känns så trist att känna så medan sommaren går..

Jag har tänkt på en sak angående kärlek.

Har i mitt liv haft några förhållanden som varat olika länge men vi pratar ändå år och inte månader eller veckor.

Det som slog mig idag, när jag lyssnade på en podcast, är att jag alltid varit tillsammans med ”pluskillar” så som poddarna uttryckte sig. Alltså killar som är ja-sägare, där det gått undan, där alla förslag är en bra idé, från att träffas, bli ihop, flytta ihop, skaffa barn, förlova sig, allt med ett hejarop hela vägen från både min och killens sida. Jag är sån, tjoff-tjoff säger det och så surfar jag på härlighetskänslan och kör. Men sen då..?

Den här gången är det helt tvärtom. Den här personen känner jag mycket väl, vi har gått igenom otroligt svåra saker ihop som säkerligen hade sabbat vilket förhållande som helst, ja som kanske någon aldrig ens kommer vara i närheten av att behöva vara med om. Jag har lärt mig omvärdera saker, släppa på principer, lyssnat på mig själv och inte vad andra tycker om tänker. Det har inte varit lätt alls men någonstans har vi ändå valt varandra om och om igen. Vi har varit så långt ifrån självklara som ett par, att ens flytta ihop hade jag ALDRIG trott, på riktigt aldrig ens trott att vi skulle bli tillsammans.

Ändå är det något genuint med någon som inte slänger ur sig ”- Jag älskar dig” förrän personen verkligen menar det. Det tog den tid det behövde för att kännas, inte bara sägas.

Vill på något sätt inte förminska kärleken jag haft tidigare i andra förhållanden men var sak har väl sin tid antar jag. Lite mer så.

Imorgon är tillträdet till lägenheten på Södermalm, hoppas på många fina år där, för mig som är en flyttfågel skulle det kännas skönt att bli en stannfågel till slut, mest i hjärtat.

3 år sedan.

Väcks ändå av solens hoppfulla strålar. Kvar i nåt slags livspirr och en härligskap från gårdagens sommardröm, barfota i gräset.

Ändå vaknar jag med en slags värk i bröstet. Ett hjärtskav. Tänker på hur jag ska leva mitt liv, varje dag, för att ha levt ut allt som jag vill den dag det är min tur istället. Oundvikliga tankar en sån här dag. En dag då det emotionella trasslet slår till. Kan inte riktigt reda ut. Känns både fult och vackert. Kan inte bestämma mig. Behöver jag ens det? Måste man?

Världen fortsätter utan dig. Varje dag är jag utan dig. Eller egentligen aldrig, för jag tänker på dig hela tiden. Lilla farmor ♥

”Har varit på det jobbigaste sjukhusbesöket någonsin när det kommer till att hälsa på älskade lilla farmor.. Den dödsångest hon gråter ut när jag kramar hennes taniga blåmärksfyllda kropp.. Hon har knappt några tänder kvar i munnen, får dricka ur en bebismugg med pip.. Älskade lilla farmor. Jag ska va där för dig till du lämnar oss, ska försöka varje dag att komma och hålla om dig så du inte känner dig ensam..”

Den texten skrev jag 20 januari år 2013. Ett år senare minns jag att vi firade din 94-års dag på sjukhuset, du hade repat dig ganska bra efter cancer-operationen. Några månader senare, den 20 maj 2014, somnade du in för alltid efter en kort tids nedbrytning av kroppen.

Vi firade din 94-års dag på Danderyds sjukhus.

---

Jag satt och tittade igenom mina bilder i den här datorn i kväll, sorterade lite. Minnet sviker en över tid, ibland på ett bra sätt.. Jag fick en chock när jag såg hur min älskade farmor såg ut precis innan hon dog, jag hade en annan bild av henne, kunde inte minnas hur livlös hon såg ut sista tiden.. Velar om att slänga bilderna, vad ska jag med dom till? Det är inte sån hon var, hon var allt annat än livlös, mager och svag.

---

”Hur mycket jag än älskar våren och alla knoppar som brister så brister något i mig med under den här tiden på året. 

Varje dag under hela våren 2014 som jag åkte till dig för att jag inte visste när jag skulle förlora dig, hur ont det gjorde att lämna dig varje gång när du låg där, det kunde ju vara den sista gång vi sågs.. 

Hur du till slut inte kände igen mig eller barnen, förlorade förmågan att prata. 

Minns alla blommor som blommade uppe vid vitabergsparken, hur allt var så vackert medan livet var fulare än någonsin. 

Jag önskar att alla fick chansen att ha en person som du i sitt liv någon gång. Det finns inga ord som kan beskriva nog hur jag saknar dig fortfarande och för alltid <3″

Den texten skrev jag 15 maj förra året. Det känns exakt så även den här våren. Dystert på något sätt även fast livet inte längre känns fult, önskar du fick se allt i mitt liv nu. Jag är så tacksam att du hann träffa barnen och att dom var stora nog att ha ett minne kvar av dig.

Det är svårt när det närmar sig. En månad kvar och två dagar till årsdagen. Får se till att göra något fint då, köpa pioner till dig.

---

”Minns hur du alltid kom på morgonen med alla dina kassar, fulla av mat och julklappar. Rödklädd och festfin. In i köket, på med förklädet, sen stod du där nästan hela dagen och fixade. Jag sprang ut ibland för att kolla hur det gick (dvs hur länge till man skulle få vänta på klapparna..).

Du och pappa argumenterade alltid om vem som skulle ta disken efter maten. Ni kunde hålla på i flera minuter i att försöka övertyga varandra om att den andre skulle ta det lugnt för det ”var ju ändå julafton”.

Julklapparna visste jag redan mestadels vad det var redan innan jag öppnade dom.  När vi, innan jul, enligt tradition, bakade pepparkakor och annat gott hemma hos dig så smög jag & Lisa alltid in där du gömt klapparna, i klädkammaren, för att lossa lite på tejpen och tjuvkika. Du köpte alltid det vi önskade oss. Jag undrar om du förstod att jag redan visste eller om jag spelade överraskad på ett realistiskt sätt.

Du är så saknad än idag, högtiderna är fortfarande inte samma utan. Hoppas du har det bra <3″

Inlägg skrivet innan jul här i bloggen.

Så här tänker jag minnas dig ♥

---

Som den låt du önskat att ha på din begravning, Vera Lynn – We’ll meet again..

”Let’s say goodbye with a smile, dear
Just for a while, dear, we must part
Don’t let this parting upset you
I’ll not forget you, sweetheart

We’ll meet again
Don’t know where
Don’t know when
But I know we’ll meet again
Some sunny day

Keep smiling through
Just like you always do
’Till the blue skies chase
Those dark clouds far away

And I will just say hello
To the folks that you know
Tell them you won’t be long
They’ll be happy to know
That, as I saw you go
You were singing this song

We’ll meet again
Don’t know where
Don’t know when
But I know we’ll meet again
Some sunny day

And I will just say hello
To the folks that you know
Tell them you won’t be long
They’ll be happy to know
That, as I saw you go
You were singing this song

We’ll meet again
Don’t know where
Don’t know when
But I know we’ll meet again
Some sunny day”