Farmor.

5 år utan dig idag. Vårarna gör inte lika ont längre. Blommorna som blommar och fåglarna som kvittrar gör mig inte längre tung inuti. 

Att höra ”Den blomstertid nu kommer” kommer troligtvis alltid göra mig tårögd men jag har inte samma hjärtskav mer. Tänker fortfarande på dig dagligen, men det gör inte ont.

Förstår ju äldre jag blir att jag fått så mycket från dig farmor. Att jag är så stark, självständig, positiv även i det svartaste mörker. Mitt stora växtintresse. Tänk om du visste vad jag kan om blommor idag ♥

Undrar om du någonsin förstod hur mycket jag älskade dig när du fortfarande levde. Jag hoppas det. Jag vet att jag, pappa och Lisa var ditt allt. 

Jag besöker inte din grav lika ofta längre, det är så  kallt där nere, motsattsen till hur du var, men det är okej, du hade antagligen bara skrattat bort min ursäkt och sagt ”-Lilla smulan” på värmländska. 

Du är så enormt saknad farmor.

Somnade vid 20 igår, vaknade klockan 5 av en mardröm.

Värsta sättet att vakna på.. När man tror det är verkligt det man drömmer och hinner känna den våg av ångest som kommer av händelsen (som inte ens är riktig)..

Fick ett jobbigt besked igår så det har alla gånger att göra med det. Det finns två personer i mitt liv som är väldigt sjuka just nu. Sånt är svårt att hantera ibland och det är därför jag drömmer om det antar jag.

Jag drömde att min pappa låg på sjukhus (han är inte en av dom sjuka i verkliga livet) och att jag väntade på att höra av dom. Helt plötsligt, när en kille slagit ner mig, så får jag ett sms (från polisen av alla) med ett dödsattest på pappa. Vaknade med jätteångest och en sjuk tomhet. Urs.. Det är en sån dröm som hänger i hela dagen sen.

När folk är svårt sjuka runt en så inser man verkligen hur viktig hälsan är. Kan låta klyschigt men så är det.

 

Hej.

Imorse var det svårt att komma upp. Kontrasten från solig varm morgon till kall mörk är påtaglig. Loggade in på facebook och blev påmind om att farmor skulle fyllt år idag, 99 år. Klump i halsen.

10/1-2015 – Den här bilden är ett år gammal. Vi firade din födelsedag på Danderyds sjukhus innan du skulle operera bort cancern. Du kom aldrig tillbaka med någon ork efter den operationen.

Fem månader senare fanns du inte hos mig mer. Jag saknar dig så otroligt mycket varje dag. Alla tillfällen som påminner om dig, jul, födelsedagar, midsommar..

Kommer ”förbi” idag och lämnar en blomma. Grattis på födelsedagen, jag älskar dig världens bästa fammo ♥

Pappa har satt blommor på din grav idag. Jag kommer förbi snart, jag lovar. Livet kommer emellan lite jämt bara. Du finns i alla fall alltid med mig oavsett.

Kram.

Ja hörni, vad säger man?

2018 har varit det värsta året i hela mitt liv på många sätt. Många runt mig har blivit allvarligt sjuka i cancer eller gjort sig illa. Det har drabbat min familj, mina närmsta, än är det tyvärr inte över.

Det har hänt saker som har förstört mitt liv på många sätt, i värsta fall en lång tid framöver. Saker som för alltid kommer ändra mig som människa, som inte är helt över än vilket ger en skavande känsla hos mig. Händelser som tyvärr har gått ut över dom jag älskar mest men som jag inte kunnat påverka alls då det inte varit pga mig. Är besviken på mig själv som på något sätt varit godtrogen och kanske en smula naiv. Önskar jag kunde skriva vad det handlar om då det blir kryptiskt men har ingen lust, det är för privat helt enkelt.

”I nöden prövas vännen” sägs det. Så är det och det här året har jag verkligen fått reda på vilka som är värda att behålla i mitt liv 2019. Jag kommer inte fortsätta höra av mig till vänner som ändå aldrig kan skicka ett enkelt ”hur är det?” någon gång, spontant. Tänker inte bli ovän eller så, men lägger hellre energi på relationer som är ömsesidiga, annat känns som slöseri. Jag blir dränerad av att vara den som bryr sig men inte får tillbaka. Någon som inte bara skriver ”finns här, du kan komma hit” när jag mitt i krisen kanske behövt någon som hade kommit hit, matat mig och gett mig en kram, sovit här. Actions speak louder than words.

Nu lät det här väldigt bittert men jag har material till en hel bok bara genom det här året om det skulle vara så.

Men året har även gett mig en del minnen som verkligen är för livet. Roadtripen till Italien i somras var en sån sak. När jag inte trodde jag skulle överleva en sekund till så satte jag mig på ett plan ner till Palermo där resan började. Jag grät inte en enda gång där, jo, när jag fick veta att lilla E hade fått en till tumör i hjärnan, kändes otroligt hårt. Kändes märkligt att sitta på en takterass till världens mysigaste lägenhet i Cefalú och storgråta i solen. Livets kontraster.

Jag har träffat många nya fina vänner som jag haft jättekul tillsammans med, speciellt på utbildningen jag i april har slutfört. Är stolt att jag hittills har fått betygen A i senaste kurserna då jag inte varit ett ”MVG-barn” under skoltiden. Men jag fungerar så att om jag väl gör något jag brinner för ger jag 150%, grottar ner mig och ger mig aldrig förrän jag är nöjd. Både bra för resultatet men ibland förödande för självförtroendet ;) att aldrig bli helt nöjd.

Resten av sommaren efter Italien var mestadels underbar. Magiska tropiskt varma kvällar i Stockholm. Jag har vågat saker (iof i ren uppgivenhet just då, men ändå..) som jag aldrig trodde jag skulle våga, typ resa hem över hela världen för jag fick nog till slut, o jag som knappt vågar beställa på restaurang själv. Tog mig hem från ett land där dom flesta inte pratar engelska men lyckades ändå med några mellanlandningar ta mig hem till Sverige själv. Växte av det. Vet att jag inte tar vad som helst. Har en gräns jag med även om det är långt dit.

Ser fram emot våren då allt känns lättare oftast, då allt blommar och folk börjar hitta ut igen. Nu gäller det bara att hålla andan fram till dess och hoppas att det mesta som är på ”hold” löser sig på bästa sätt och att mina nära blir friska eller får leva så länge det bara är möjligt.

Nyår 2019 kommer med all sannolikhet mitt liv ha förändrats en del tror jag. Det känns motigt men tror en del av det är nödvändigt.

Jag lever efter det här året, men ibland vill man mer än att överleva ♥

Sjællands Odde 17.07.31

Ibland griper rädslan tag i mig.

Skulle inte säga att det är ett såpass stort problem att den styr mitt liv men det suger till i magen ibland när jag tänker på döden..

Hur hanterar man det? Något man vet säkert är att man kommer dö en vacker dag och man kan i dagens läge inte göra något åt det faktumet. Problemet är att jag inte VILL dö, jag tror aldrig jag kommer känna att jag levt klart som dom säger att vissa kan känna i slutet.

Jag älskar att leva, jag älskar livet och allt som det innehåller. Jag är en högst levande person som älskar dom små sakerna i vardagen, älskar människor runt mig, älskar högt. Jag vill aldrig gå miste om våren, fågelsång, god mat, vänner, familjen, härliga frukostar, julen, somrar på landet, kärlekspirr i magen, att vara med mina barn, blommor, djur, att dansa, fotografera..

Är jag girig på något sätt om jag aldrig vill att det tar slut eller är du likadan?