Har hunnit kolla på två bra dokumentärer jag vill tipsa er om. Finns ju inte så mycket annat att göra när man inte kan ta sig nånstans..
Börjar med dokumentärfilmen Maya. Så här beskriver SVT play den: ”En berättelse om vänskapen och kärleken mellan en bengalisk tiger och hennes uppfödare. Tigern Maya har levt hela sitt liv i fångenskap i Iran. En dag bestämmer sig skötaren Mohsen för att låta henne få smaka på friheten för första gången. Men det som skulle bli en vacker upplevelse för dem båda väcker Mayas vilda instinkter. Brittisk dokumentär från 2020 av Jamshid Mojaddadi och Anson Hartford.”
Jag har ju så OTROLIGT svårt för vilda djur i fångenskap.. Men den är sevärd och det är fint att se när han släpper henne fri för en filminspelning hur hon verkligen blommar ut, blir det vilda djur hon egentligen är. Både med instinkter och att hennes kropp t.om bygger på sig dom muskler en tiger SKA ha under dom veckorna inspelningen pågår, såna som hon aldrig skulle kunna få i en liten bur på 15 kvadratmeter.. Hennes skötare verkar vela om det är rätt att ha djur i bur, han beskriver det tom som att om Maya kunde prata när dom återvände till zoo:et igen så hade hon uttryckt besvikelse över att få se vad livet kunde vara om hon inte levde i fångenskap. Fin reflektion och vittnar i alla fall o någon slags medlidande för djuret..
Först tänkte jag, vad kollar jag ens på? En dokumentär om ett bodybuilding-par på 90-talet?! Men sen en bit in i avsnitt ett blir det djupare än så.
Så här beskriver Netflix den: ”Genom intervjuer med vänner, familj och Sally McNeil själv framträder en bild av två kroppsbyggares stormiga äktenskap, som fick ett våldsamt slut på alla hjärtans dag”. Kan låta ganska så platt men det är den verkligen inte. Den har fler dimensioner än så.
Sally känns inte som någon som hade hamnat i den här sitsen om inte just hon och Ray träffats. Det känns som hon till slut drevs till att göra det hon gjorde från åratal av desperation och rädsla. Den visar också hur hennes barn, sedan ett tidigare förhållande, som växer upp i den här familjen påverkades ända upp i vuxen ålder och på ett eller annat sätt själva gick i sin mammas spår. Slutet fick mig att böla en aning, för det var sorgligt men ändå fint. Kändes rättvist, utan att säga för mycket.
SE BÅDA! ♥
