Godmorgon godingarna.
Det känns alltid så märkligt att vakna dagen efter en födelsedag. Känner mig ju fortfarande som 22 år men har blivit 32.. Klassiskt men.. var tog åren vägen? Har på ett sätt hunnit massor, fått två barn, bott i hus, sålt hus, gift mig, skilt mig, hittat kärleken igen och blivit sambo på nytt. O andra sidan när jag tittar tillbaka så undrar jag hur JAG kan ha en (snart) 10-åring hemma och en som fyller 6 år om några veckor. Men när jag träffar t.ex Apansson pappa känns det som i ett helt annat liv som vi har varit tillsammans. Svårt när man inte hänger med själv ;)
Imorse vaknade jag av ösregn utanför sovrumsfönstret. Apansson skulle ha idrottsdag utomhus hela dagen, tyckte så synd om henne när hon gick utanför dörren, hon ville verkligen inte. Hade bara velat säga att hon fick vara hemma men tycker det är så viktigt att visa att skolan är viktig.
Har lite ont i halsen och ska dricka té framför Nyhetsmorgon nu, ska bara försöka få lite ro från en galen kattunge bara som race:ar över soffans ryggstöd fram o tillbaka ;)
3
När jag var 32 det var då jag förstod att säga ifrån på allvar. Fick ett vad jag trodde drömjobb, 70 sökande, 5 intervjuade, jag fick jobbet och de höjde därtill lönen ganska så bra. Men det var ett halvårs provtjänstgöring och jag insåg att det var inte som jag trodde. Förut i livet hade jag alltid sett det så att arbetsgivaren väljer mej och jag stannar. Men, där kom vändningen! JAG ville inte ha jobbet och insåg att det var faktiskt mitt beslut inte deras om jag stannar eller går. Jag behövde inte vara tacksam att jag hade blivit utvald. De blev skitsura förstås, men jag växte många tum, och mådde så bra! ?
Det låter som jag :) Man måste välja att må bra i den mån man kan påverka saker själv! Heja dig o heja mig! <3