Hej.
Idag när jag kom hem så insåg jag en sak. Jag var så oerhört nere förra våren att jag inte kände igen mig själv. Jag blev inte ens glad av att solen sken, något som normalt gör hela min dag. Det tog en sommar till jag insåg att en stor del av mitt dåliga mående berodde på min arbetssituation som bröt ner mig helt och hållet.
Vet ni hur härligt det är att vakna nu på morgnarna, ta mig upp, vara glad att åka till skolan och till och med längta dit? Vet ni hur härligt det är när dagarna bara går och man får göra något som är kul, som intresserar en? Känns som en liten dröm. Sen förstår jag att det är en annan sak att jobba än att vara i skolan 09-15 fyra dagar i veckan men tror ändå att det är kul att jobba med något som man har intresse för. Kanske till och med ett måste för att livet ska kännas fint i längden.
Farmor skulle blivit så glad för mitt val av utbildning, det värmer. Våren brukar ju annars göra ont, det var då hon somnade in. Det känns annorlunda den här våren, känner mig inte ledsen eller ångestfylld inför den. Saknar henne men saknaden gör inte längre ont. Jag åker inte längre till hennes grav varje gång det är en högtid eller då jag saknar henne, hon finns ändå i allt runt mig, speciellt i blommorna ♥
Lämna ett svar