MIN KROPP SKRIKER

Idag har det väl ändå varit något slags rekord för deppigt väder? Jag frös så mycket när jag kom från jobbet ikväll att jag kröp ner i ett rykande bad i en timme.. Fyllde på varmvatten gång på gång samtidigt som jag tappade ur lite. Hua.. Nästan kall fortfarande. Ni vet när man blir så nedkyld att man inte blir varm förrän nästa dag igen.

Vad passar bättre än att försöka se tillbaka på den underbara sommaren och hösten vi faktiskt hade? Försöker mitt i all den här deppiga geggan i livet just nu hitta lite hopp om att vi snart (nåja) är där igen. Sena kvällar i vitabergsparken med en flaska vin på den fula loppisfilten med sjuttiotalsfärger, fina värdefulla vänner, någon som spelar gitarr, bli hemskjutsad på cykel längs med södermalms gator där måsarna skriker tidigt på morgonen i takt med att solen går upp, skratt som aldrig känns som det ska ta slut, skratt åt sådär ingenting, kvällar på uteserveringar där solen aldrig verkar gå ner, åka och bada med barnen, åka till landet och skrota runt, få röda fingrar efter smultronplock, ta en tur med båten, nätter då fötterna aldrig slutar dansa på trädgården, nattbaden, kvällar med fötterna i sanden på thaibåten, sitta nere vid årstaviken och bara mysa långt in på natten.. Min kropp skriker efter våren. Aldrig påverkats som den här hösten av vädret, hela jag är matt, tom och trött. Saknar mitt gamla jag. Saknar solen.

Känns lite motigt just nu, därför det blir ett sånt här roligt inlägg, well, känns säkert bättre imorn då jag är ledig och kan ta det lugnt, kan blogga, kan bli inspirerad. Solen som var utlovad uteblir tyvärr men hoppas med hela mitt allt att den kommer snart igen, överlever inte utan.