RIKTIGA PROBLEM OCH ICKE LIKA RIKTIGA

Hej på er.

Känns som det har gått en hel vecka bara sedan imorse. Började morgonen 05:20, upp med barn, frukost, duscha medan Lillmyran åt, leta kläder till både henne och mig, tog bussen 06:50, lämna i skolan, iväg till jobbet, två byten på vägen, in på jobbet, jobba jobba jobba krasslig, slutar 16, mot tunnelbanan som hade vagnfel och därför var 15 minuter sen, byte, kom till skolan straxt innan 17, brukar sedan barnen var små hämta vid 15 varje dag (gått upp i heltid nu), kämpade iväg med dåligt samvete för att dom får vara där så länge, mot leksakaffären som Lillmyran var lovad med födelsedagspengar från mormor. Sedan köa för att hämta ut paket, köpa mössor till samtliga, handla middag, hem, laga mat, ut i regnrusket för att lägga i ny biljett i bilen, upp igen, äta, läsa bok för barnen.. Jag är helt slut, kraschvarning.. Sen blir jag så trött på att försöka vara duktig genom att laga egen mat, plocka ur och i disken i maskinen, polera spishällen (!!) osv när jag egentligen bara bör köpt pizza och struntat i alla måsten. Well.. jobbar på’t.

Nu ska jag unna mig té för min kliande hals, kolla på världens viktigaste gala, nämligen barncancergalan (♥). Just cancer hos barn ligger mig enormt varmt om hjärtat då jag haft privilegiet att få ta hand om lilla E som under tiden på förskolan insjuknade med en enorm och elakartad hjärntumör. Hon och jag har haft dom finaste av dagar, att se henne skratta värmer hela mig, att se henne gråta för hon skulle ha en annan person att ta hand om henne istället för att jag skulle få göra det, då hon kom springandes mot dörren och skrek mitt namn, kom ut i hallen och slängde sig runt min hals, då kunde tårarna inte hållas tillbaka från min sida heller. Jag önskar varje dag att hon är den som kommer besegra cancern och få växa upp som alla andra barn, bli kär, börja skolan, ha kompisar som hon kan göra kul saker med, vara i tonåren och allt vad det innebär, att jag alltid kommer ha kontakt med henne och få se allt det här. Vi ska ses i veckan då familjen är hemma från Mexico nu där hon får behandling. Nu ska jag försöka torka mina tårar över alla barns öden som visats i tv nu och ändå vara tacksam att mina problem med tunnelbanor och annat är försvinnande små i jämförelse..

Kram.