WE’RE FAR FROM THE SHALLOW NOW

//img

Hej.

Nu har jag sett filmen ”A star is born” precis som, typ, alla andra. Vad tyckte jag då om denna hypade film..?

När jag sett klart den så kände jag mig ledsen faktiskt. Inte bara med tanke på slutet, utan för att folk generellt ser detta som en fin kärlekshistoria. Dom som ser den så har garanterat inte levt nära en alkoholist, så mycket kan vi ju komma överens om.

Att bli medberoende en människa (Ally är medberoende Jack i filmen) som är sjuk i sin alkoholism gör visserligen att känslorna blir en bergochdalbana med väldigt höga toppar (för att man VERKLIGEN uppskattar när det, så sällan, är bra och lugnt..) som är i kontrast till det mörker som alltid följer. Snarare ger den ständig oro för vad den sjuke ska hitta på härnäst. Hur kommer jag drabbas av det som den andre hittar på i sitt rus (när hon ska ta emot en Grammy och han går upp på scenen bland många andra tillfällen)? Vad får jag offra (bortgjord framför alla som ”alkoholisthustru”)? För man får alltid offra något eller känna sig bortgjord, som den som står bakom den sjuke. Alltid.

Man hoppas varje dag att den sjuke ska inse sitt beroende och sluta. Man hoppas varje dag när man tittar på hur andra har det att man ska få ha det så en dag också, ett lugn. Men det lugnet kommer inte, för det är en del av sjukdomen, noll insikt om det själv och noll känsla för att ta tag i det. Brukar oftast behöva krascha totalt innan den sjuke MÅSTE göra något åt sin sjukdom. Nästan alltid ligger det psykisk ohälsa eller andra diagnoser bakom missbruket, s.k självmedicinering.

Förstår Allys gränslösa kärlek till Jack, MEN jag har svårt att se filmen som en romantisk film faktiskt. Älskar däremot soundtracket ♥