MAMMA

Där är min mamma (och jag i hennes knä).

När vi pratade i början på förra veckan hade hon varit på mammografi. Redan när hon skulle därifrån sa dom att hon kommer att behöva komma tillbaka för det ser ut som något i bröstet. Hon var märkbart orolig då hon ringde mig, min mamma är aldrig orolig så jag blev orolig av hennes oro. Ja, ni förstår.. Hon har till och med en (enligt läkarna) i nuläget ofarlig hjärntumör som hon inte verkar oroa sig värst mycket över.. Jag hade smällt av om jag hade liknande..

Igår var hon på återbesök på bröstmottagningen. Dom röntgade, gjorde ultraljud, skar ut flertal bitar som skickades på analys. Bitar av klumpar som hittats i ena bröstet, på flera ställen. En vecka eller mer ska det ta att analysera, för folk är på semester..

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var lugn. Att det nog inte är någon fara. Det KAN ju vara ofarliga saker dom hittat. Kan vara. Men det är inte nog för mig, jag vill veta att det inte är någon cancer. Nu.

Bara att snudda vid själva tanken på att min mamma skulle bli sjuk i cancer gör mig illamående. Min starka fina mammis. Tankar swishar förbi där jag tänker på det värsta i några sekunder. Bryter till hopp, tvingar mig själv att tänka hoppfullt, faller ner i oro och förtvivlan. Panik. Vill ju att hon har hoppet uppe och inte oroar sig i onödan till vi vet mer. Förstår om hon oroar sig, för det gör jag. Oroar ihjäl mig snart. Vill veta men ändå inte. Vet inte hur jag skulle orka med ett sånt besked.

Förlåt mamma om jag outar dig, måste kräkas ut det någonstans.. don’t worry.. ♥