3 år sedan.
Väcks ändå av solens hoppfulla strålar. Kvar i nåt slags livspirr och en härligskap från gårdagens sommardröm, barfota i gräset.
Ändå vaknar jag med en slags värk i bröstet. Ett hjärtskav. Tänker på hur jag ska leva mitt liv, varje dag, för att ha levt ut allt som jag vill den dag det är min tur istället. Oundvikliga tankar en sån här dag. En dag då det emotionella trasslet slår till. Kan inte riktigt reda ut. Känns både fult och vackert. Kan inte bestämma mig. Behöver jag ens det? Måste man?
Världen fortsätter utan dig. Varje dag är jag utan dig. Eller egentligen aldrig, för jag tänker på dig hela tiden. Lilla farmor ♥
2
Lämna ett svar