Tänker en del nu när det gått ett år sen vi flyttade in här. I den här lägenheten fälldes många tårar förra året kring jul. Minns att jag skrev om att jag smög in i köket för att gråta medan barnen satt och pysslade utanför, om hur ensam jag kände mig som ensamstående. Det är inget undantag i år, smyger iväg, låser in mig i badrummet och gråter ibland bara för allt blir så mycket. Låter inte barnen alltid se, tycker det är onödigt även om sorg är en del av livet.
Jag sätter en enorm press på mig själv som ensamstående mamma. Jämför mig själv ständigt med den jag var då jag var gift och inte var ensam om allt med barnen, det är en omöjlighet att kunna vara likadan då jag idag har ansvaret för vad två personer tidigare ansvarade för, jag vet ju det men kan inte låta bli ändå. Inte konstigt egentligen att jag är trött och slut ofta. Att hinna med samma saker i vardagen fast ensam tar på krafterna.
Det jag alltid tyckt som ensamstående är inte att det är värst med att hinna med lämningar/hämtningar kommunalt över halva stan, handla, laga mat, läkarbesök, BVC, tandläkare, läxor, köpa kläder, syskonbråk varje dag, underhålla barnen en hel helg själv även om det stundtals knäcker mig, nej, vet ni vad det är? Det jag alltid tyckt som ensamstående är att ensamheten är värst av allt. Jag valde att separera från Apis pappa när hon var ca 5 månader gammal, den tiden var nog värst ändå. Inte dela alla utvecklingsfaser, första stegen, första tänderna, födelsedagar, jul, nyår, första gången hon sa ”mamma”.. Listan kan göras lång. Fy så ensamt det var. Dessutom var mina vänner liksom jag 23 år och deras prio var förståeligt nog inte att sitta hemma med mig och min bebis på helgerna, ensamt värre..
Ibland kan jag bli så otroligt provocerad av folk som i sociala medier beklagar sig över att ha varit själv en HEL HELG med sina barn (wow!).. Första tanken är att jag bara vill be dom dra åt skogen, samtidigt när jag tänker om så är det deras normala situation dom själv jämför med, då kanske en helg själv jämförelsevis blir jobbig. Inget fel i det ändå.
Nyårslöfte eller bara ett vanligt löfte till mig själv är att jag efter mina egna förutsättningar ska vara en så bra mamma som möjligt. Att jag kan luta mig tillbaka och känna att jag ändå gör mitt bästa.
Jag är ändå mitt i allt stolt över att jag köpt en egen lägenhet i stan, att jag jobbar deltid för att mina barn inte ska behöva ha så långa dagar och att vi ska hinna umgås även på vardagar, att jag inte stannat i förhållanden av bekvämlighet utan lämnat då jag känner att vi kämpat färdigt och att barnen förtjänar en lycklig mamma, är stolt över att jag vågar göra saker som inte involverar barnen alltid för att tanka på med energi, att bara få vara Charlotte och inte alltid mamma (även om man alltid är mamma, ja, ni förstår..).
Mitt motto är ändå en rad ur Håkans låt Du är snart där; ”Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än”.
17
Ett fint inlägg. Kunde varit srivet av mig. Mina två barn har dock hunnit bli tonåringar och de vill ju göra sitt. Och eftersom jag inte har några vänner i samma sits (ensamstående) så förstår jag precis vad du menar med ensam. //kram
Vad skönt när dom blir lite äldre :) Skillnad nu är att jag i alla fall kan gå och handla utan barnen hack i häl ;) alltid nåt! Kram!
Puss❤️
Puss <3
Fan va du e stark!!! O fan va jag va puckad, då. Förlåt!
Äh alla har sina egna problem o saker :)
Jag tycker du är en riktig vardagshjälte!
Inte bara att rodda allt ensam men som du skriver, inte ha någon att luta sig mot eller bolla med!
Starkt av digatt inte stanna kvar, man ska inte behöva kämpa för mycket!
PS. Barnfamiljen förvaltar Ingas lägenhet bra.. DS.
Åh vad skönt att höra! Lilla farmor :) som man lekt i den lägenheten under barndomen.
Åh, hade verkligen kunnat skriva vartenda ord själv. Känner precis likadant, det är verkligen inte tiden med barnen som är jobbig utan den där ensamheten. Och tror det är svårt för andra som inte är i situationen att förstå.
Försöker verkligen jobba med att trivas med ensamheten men slåss verkligen med alla tankar. Vill bara hitta någon som faktiskt vill dela livet med mej, och allt vad det innebär.
Det kommer du göra! Hitta någon alltså :) stor kram!
Fint, ärligt och sorgligt. Berörde mig, som lever i en tvåsamhet med barn, på djupet.
Tack snälla för dina ord <3
Så fint att du ville dela dessa tankar från hjärtat!
Tack snälla <3