Känslorna är utanpå den här söndagen.
En av dom värsta känslorna som finns är att känna sig ensam i något som ska föreställa en tvåsamhet, att aldrig få känna sig som två starka ihop utan ständigt en, en vid sidan av en annan, utanpå, aldrig helt under skinnet. Ensam. Att känna att man inte vill ge upp om någon men ändå måste.
Jag har lovat mig själv att aldrig känna så med någon igen, aldrig någonsin. Alla förtjänar någon som besvarar ens kärlek, ens omtanke och visar det tillbaka, som inte bara snackar. Varför är man ens med någon man uppenbarligen inte vill vara med fullt ut?
Ännu värre är när man når den punkten då likgiltigheten slår till. När man inte ens orkar prata längre, när man bara tänker (Vad gör det för skillnad? Ingen alls) för det just inte gör någon skillnad för den andra inte bryr sig. Tråkigt men sant, det är svårt att inse och tar sin tid. Läste någonstans ”If someone show they don’t care, believe them”. Gäller inte bara kärleksrelationer utan alla slags relationer, även vänner.
Att vara någons pausmusik är inte min melodi, då är jag hellre själv.
17
Varma tankar till dig.
Åh, vad jag känner igen mej! Särskilt med den där likgiltigheten, att man bara är så trött på allt så man till slut bara blir likgiltig. Värsta känslan.
Så sant…jag är där jag inte vill vara men orkar inte gå. Ensam och ledsen,vet att det här egentligen gör mig mer illa än gott,ändå behöver jag den lilla stunden av kärlek och tar så mycket skit med det. Men,jag går s ö n d e r – måste måste lämna,hitta balsam för min själ och bli hel. Igen –
Kram fina du !