Igår sa jag hejdå.
Hejdå till min lilla vän som fick 6 år i det här livet. Även om begravningen var otroligt vacker och fin på många sätt så var det en sorg närvarande som jag aldrig upplevt. Det är såklart något helt annat att begrava en människa som fått ett helt, eller nästan ett helt liv, även om det i sig kan vara oerhört smärtsamt det med. Jag har varit med om det.
Men att säga hejdå till dig, lilla Emma, det var nattsvart i mig, och jag kunde verkligen inte hålla tillbaka. Vid ett tillfälle dunkade hela mitt huvud så jag inte hörde annat än min egen puls som fullkomligt skenade. Jag vek mig dubbel, ner mot stengolvet, la mig över mina egna knän och det kändes som tårarna skulle spränga mina ögon. Jag fick kväva mitt skrik med en servett..
Det är bland det sorgligaste jag varit med om, förutom den andra september, när du lämnade oss. Jag hoppas att jag aldrig behöver säga hejdå till en liten människa så igen. Det är bland det mest smärtsamma jag varit med om.
Jag är glad att dina föräldrar tyckte att blommorna blev fina, jag gjorde mitt bästa för att du skulle känna dig omsluten av kärlek ♥
7
Lämna ett svar