På fredag är det två år sedan vi sågs sista gången.
Hur mycket jag än älskar våren och alla knoppar som brister så brister något i mig med under den här tiden på året.
Varje dag under hela våren 2014 som jag åkte till dig för att jag inte visste när jag skulle förlora dig, hur ont det gjorde att lämna dig varje gång när du låg där, det kunde ju vara den sista gång vi sågs..
Hur du till slut inte kände igen mig eller barnen, förlorade förmågan att prata.
Minns alla blommor som blommade uppe vid vitabergsparken, hur allt var så vackert medan livet var fulare än någonsin.
Jag önskar att alla fick chansen att ha en person som du i sitt liv någon gång. Det finns inga ord som kan beskriva nog hur jag saknar dig fortfarande och för alltid <3
8
Lämna ett svar