Imorgon har min älskade farmor varit ifrån mig
i två månader. Jag trodde saknaden skulle lägga sig
lite på den tiden, den har blivit större och svårare.
Jag kommer på mig själv flera gånger i veckan när jag
tänker att jag ska åka och hälsa på henne på Skoga
att hon faktiskt inte finns längre. Jag såg henne ta sitt
sista andetag den 2o maj, hon kommer aldrig mer tillbaka.
Det är en svår känsla att hantera att jag aldrig mer i hela mitt liv
kommer få prata med henne igen, inte ge henne en kram.
Jag antar att sorg måste få ta sin lilla tid innan den
är hanterbar. Jag får ge det tid och hon får leva vidare
genom alla fina minnen och foton vi har tillsammans.
Det är allt jag har kvar.
Charlotte, I’m so truly sorry to hear of the loss of your precious grandmother two months ago! What a special lady she must have been. Words cannot take your pain away, but I want you to know that my thoughts are with you and I am hoping that as time passes the ache from missing her will be softened by your memories of the times you spent together, and all the ways she touched your life, and you hers. Sending you many hugs across the miles. xo Ez
Ez Thank you so much! :h: