”Det värsta med att bli bedragen är just det, att en liten bit av en själv krossas. Annars är det nog ilskan jag minns tydligast. Man slutar vara ledsen efter ett tag, för min del tog det inte så långt tid att komma över just sorgebiten, men jag var så fruktansvärt arg så länge efteråt. Ilskan tog över hela mitt liv. Jag var arg på allt och alla och framförallt mig själv.
Hur i helvete kunde jag vara så dum. Den ilskan kan fortfarande blossa upp idag. Om jag hör någon berätta om att de eller någon i deras närhet blivit bedragna, om jag ser en film eller läser den här boken till exempel. Jag hetsar upp mig själv så väldigt. Aldrig igen tänker jag om och om igen. Om det så är det sista jag gör så aldrig igen, så naiv ska jag inte vara igen. Fy fan för män. Skitstövlar allihopa.”
Jag har varit med om just det här sveket. Även fast alla sa det till mig, försökte öppna mina ögon så var jag vid det tillfället så nedbruten av dig att jag inte trodde vad någon sa till mig. Det var bara dom som var avundsjuka och ville ha dig också.. Så var det ju förstås inte som ni säkert förstår.
Minns hur vi satt där, du hade kört hem mig. Vi satt uppe på min gata i en tyst bil, man kunde nästan ta på stämningen där och då. Det var en sommarnatt. Jag tittade dig i ögonen och dina blå mötte mina utan att tveka, minns att mitt hjärta fladdrade till, ville jag verkligen veta eller varför i helvete frågade jag?! Frågade om det där sms:et som en kompis till oss fått dagarna innan av sin tjejkompis, i det stod det att hon haft en trekant under nattens fest med dig och en annan tjej. Jag frågade, förväntade mig nog inget ärligt svar, men då hade jag frågat i alla fall. Minns exakt orden än idag, du tittade mig i ögonen, tog handen på min kind och sa ”- Jag älskar dig och skulle ALDRIG kunna göra något sånt mot dig, det vet du väl?”. Dagen efter kom jag över mailkonversation mellan er tre, du bad tjejerna hålla käften för du inte ville att jag skulle få veta och säga att det var din kompis som dom haft sex med om jag frågade. Jag minns hur jag kräktes rakt ut för jag blev så äcklad av att scrolla igenom er konversation.
Jag blev nog inte äcklad över det du gjort där och då, det ni gjort mot mig, mer över dina ord. Att du kunde sitta där i bilen, inte vika undan med blicken och sedan på det påstå att du älskar mig och aldrig skulle kunna göra så mot mig. Jag vet helt ärligt inte hur många du var otrogen mot mig med under åren men jag vet att dessa tjejer inte var dom enda. Undrat så många gånger hur du kunde göra så för att sedan flyga iväg med mig över sommaren, låtsas som ingenting hänt när du garanterat var med andra emellan. Förstår inte.
Det tog många år att lita på människor igen, speciellt killar. Jag antog att alla var otrogna mot mig och det bara var en tidsfråga innan jag skulle hitta bevis på det. Vilken otroligt psykisk press att ha på sig när allt man ville var att vara lycklig och kär. Jag ångrar nästan att jag tog reda på dom där mailen, hade nog varit mer oförstörd idag om jag inte sett allt det jag gjorde. Hade nog hellre kommit på er än att läsa dina fula ord om hur dom skulle ljuga för din skull.
Jag vet idag, med tanke på att jag haft fina förhållanden efter det, att det faktiskt finns otroligt många fina, trogna och snälla killar. Däremot en gång skadad på ett sånt sätt, alltid skadad tror jag. Tvivlet kommer alltid finnas där och skava och jag hatar det.
Jag hatade hur dum jag kände mig efter. Kändes som alla tjejerna skrattade åt mig, det gjorde dom säkert. Hur kunde jag inte förstått, det var ju till och med tjejer som varit med dig som hörde av sig till mig och berättade? Jag förstod ju att dom berättade sanningen men förnekade. Gick sönder mer och mer. Jag kunde till och med komma hem och städa upp efter dina fester du hade med dom här tjejerna dagen efter. Det är så sorgligt att ögonen bränner nu när jag tänker på det.
Jag är glad att jag lämnade dig där och då när jag fick veta det, svart på vitt, jag är stolt att jag inte satt kvar som en idiot och väntade på ett lamt förlåt från din sida. Du ringde sönder min telefon när du förstod att jag visste men jag tror aldrig jag faktiskt fick ett förlåt.
Resultatet förutom problem med tillit idag är att jag tvingat mig själv att bli mer hårdhudad med åren. Blivit dålig på att säga hur jag känner för någon. Att ge komplimanger. Öppna mig. Blotta mig på olika sätt, både kroppsligt och med hjärtat. Ingen ska få komma åt mig, svika, krossa mig så igen. Ingen någonsin. Då är jag hellre själv, med sorgen fastklistrad på hjärtat.
0
Kjære deg. Dette er nok en mager trøst men vi er mange som har vært der i løpet av livet, desverre. Og ja, det å bli bedratt har en ødeleggende kraft i seg som man sjeldent kan skjønne før man selv har opplevd det. Min erfaring (og trøst) er at den som bedro til syvende og sist er den som sitter tilbake som taperen selv om arrene man fikk selv til tider ikke får en til å føle det slik.
En stor klem fra meg.
Hemskt :( Det är riktigt jobbigt att känna den förödmjukelsen, har själv varit med om samma sak. Han erkände aldrig trots rykten under flera år och fast folk berättade saker de hade sett. Trodde alla ljög och ville förstöra. Känner igen så mycket av det du skriver och är så glad att jag tillslut lämnade det skitförhållandet. Tur för oss att man lär sig och förhoppningsvis slipper liknande upplevelser igen.
Kram!
Urs, vidrigt att behöva vara med om något sånt. Tror precis som du skriver att sånt påverkar en livet ut, bra för dig att du lämnade arselhålet direkt. Tänk om fler tjejer kunde lämna vidriga snubbar lika snabbt, alldeles för många som är kvar i destruktiva och dåliga förhållanden :( kram till dig
Fy vad hemskt. :( Jag hoppas du kommer kunna känna tillit till någon igen och att du träffar någon helt underbar. Kan tänka mig att det är svårt. Tror jag hade reagerat precis som du. Men stark du är som tagit/tar dig igenom det! Kram!
Det gör jag nog. Man får samtidigt inte låta såna människor förstöra för ens framtida relationer även om det är svårt.
<3
<3