Hej.
Den här morgonen började som några andra gjort senaste tiden, med att jag är ledsen. Ledsen och rädd för att mamma ska få tillbaka sin cancer. Vet inte om det är för att det kändes så nytt för två år sen, som att allt ont var bortskuret och medicinerat med cellgifter. Som att det var rensat från allt ont. Har inte känt mig så ledsen eller rädd under dom här två åren men det känns som det stundtals smyger sig på nu.
Imorse var det en låt med Taylor Swift som utlöste det hela. Såg en dokumentär om henne igår på Netflix som hette Miss Americana. Där berättar hon att hennes mamma blev sjuk i cancer. Hon sjunger bland annat ”The buttons of my coat were tangled in my hair. In doctor’s-office-lighting, I didn’t tell you I was scared. That was the first time we were there. Holy orange bottles, each night I pray to you”. Antar att det bara väcker en del saker hos mig, som det känts och kändes då.
But who am I supposed to talk to?
What am I supposed to do
If there’s no you?
It’s been years of hoping, and I keep saying it because
’Cause I have to”
Lämna ett svar