Jag har tänkt på en sak angående kärlek.
Har i mitt liv haft några förhållanden som varat olika länge men vi pratar ändå år och inte månader eller veckor.
Det som slog mig idag, när jag lyssnade på en podcast, är att jag alltid varit tillsammans med ”pluskillar” så som poddarna uttryckte sig. Alltså killar som är ja-sägare, där det gått undan, där alla förslag är en bra idé, från att träffas, bli ihop, flytta ihop, skaffa barn, förlova sig, allt med ett hejarop hela vägen från både min och killens sida. Jag är sån, tjoff-tjoff säger det och så surfar jag på härlighetskänslan och kör. Men sen då..?
Den här gången är det helt tvärtom. Den här personen känner jag mycket väl, vi har gått igenom otroligt svåra saker ihop som säkerligen hade sabbat vilket förhållande som helst, ja som kanske någon aldrig ens kommer vara i närheten av att behöva vara med om. Jag har lärt mig omvärdera saker, släppa på principer, lyssnat på mig själv och inte vad andra tycker om tänker. Det har inte varit lätt alls men någonstans har vi ändå valt varandra om och om igen. Vi har varit så långt ifrån självklara som ett par, att ens flytta ihop hade jag ALDRIG trott, på riktigt aldrig ens trott att vi skulle bli tillsammans.
Ändå är det något genuint med någon som inte slänger ur sig ”- Jag älskar dig” förrän personen verkligen menar det. Det tog den tid det behövde för att kännas, inte bara sägas.
Vill på något sätt inte förminska kärleken jag haft tidigare i andra förhållanden men var sak har väl sin tid antar jag. Lite mer så.
Imorgon är tillträdet till lägenheten på Södermalm, hoppas på många fina år där, för mig som är en flyttfågel skulle det kännas skönt att bli en stannfågel till slut, mest i hjärtat.
