Tänk va hörni, den 20 maj är det ett år sen samtalet från pappa kom.
Minns att jag skulle iväg på ett möte på morgonen. Jag hade precis kommit ner i porten på folkungagatan, var på väg till bussen, då ringde pappa. Han sa att jag bör nog komma till farmor ganska snart. Han hade varit hos henne sedan tidig morgon då dom ringt honom och sagt att det nog är dags att komma till henne för att säga hejdå.
Jag hade varit på helspänn hela våren inför det där samtalet jag visste skulle komma. Jag hade fantiserat och tänkt hur det skulle kännas, antagligen för att jag trodde att chocken skulle bli mindre då. Förbereda mig. Idag vet jag att det inte går.
Jag blev helt kall i kroppen minns jag. Höll inne tårarna som brände innanför ögonlocken medan jag jäktade till bussen. På med solbrillorna. Hålla god min. Gick på bussen, tusen tankar rusade genom mitt huvud. Av bussen, håll ihop, byta till blå linje ut mot jungfrudansen.. Minns till och med vilka låtar jag hörde hela vägen ut. Så här i efterhand undrar jag hur jag tänkte, varför tog jag inte första bästa taxi?
När jag kom fram med tunnelbanan spelades Antony & The Johnsons – Hope there’s someone. Minns orden ”Hope there’s someone who’ll take care of me when I die, will I go..” medan jag sprang upp för rulltrapporna. Sprang upp för backen till hemmet Skoga. Sprang upp på hennes rum. Hade aldrig kunnat föreställa mig det som skulle möta mig där.
Jag har aldrig varit med om någon som dör framför mig innan farmor gjorde det. Jag tyckte det var ganska obehagligt faktiskt. Hon andades väldigt snabbt, stängde ögonen, öppnade ögonen, tittade på min syster, blundade, tittade igen, på mig, en tår föll, sen stängde hon ögonen igen och öppnade dom aldrig mer. Den blicken var hennes sätt att säga hejdå. Hon kunde inte prata.
När sista andetaget pustades ut blev det en väldigt jobbig stund för oss alla, samtidigt visste vi att hon inte behövde ligga där och kämpa mer. Det jobbigaste var det definitiva tycker jag. Ingen återvändo. Ett föralltid.
Den 20 maj är det ett år sen jag såg min älskade farmor för sista gången. Saknaden känns som den aldrig kommer gå över. Den är så mycket större än jag kunnat föreställa mig.
0
Man kommer alltid sakna men med åren blir det en mer acceptabel saknad. Ett tips är att du verkligen bearbetar. 96 dog min farmor och 99 min morbror, jag va väldigt väldigt tajt med båda och bearbetade aldrig, kan inte än idag kolla kort på dom och bara av att skriva här om dom får jag panik efter så många år. Tycker du är stark som ofta pratar om din farmor och besöker henne, har foton osv. Du håller på ta dig igenom sorgen. Med åren blir det lättare/bättre även fast det gör ont nu. Och saknade och tankarna blir hanterbar med åren.
Beklagar, måste kännas jättejobbigt för dig. Jag antar att det är så att jag bearbetar på mitt eget lilla sätt. Kommer ta tid men det får jag nog bara acceptera att det gör.
Tack! Detsamma! Man måste få bearbeta som man vill, så som känns ok för en själv. Det tar den tid det tar, inget man kan eller bör stressa på. Tids nog kommer du se tillbaka på minnen och le, inte bara tycka det är jobbigt. Hur gammal blev din farmor?
När min farmor gick bort kom vi för sent, vi vakade i dygn & när vi åkte hem för att duscha passade hon på att somna in. När min farfar gick bort var vi där, natten innan han dog så var han helt plötsligt väldigt pigg, satt upp i sängen på lasarettet & sjöng. När sista andetaget togs så kändes det väldigt surrealistiskt. Även han titta upp på oss som ett farväl. Tänker på dig! KRAMAR