”- Du är så stark, den starkaste jag träffat.”
Det är det folk sagt till mig hela tiden under dom senaste månaderna, eller egentligen senaste året.
Under tiden jag fått veta att min mamma har spridd bröstcancer, under tiden jag sagt hejdå till lilla Emmis, under tiden det varit sjögång och storm i mitt liv på flera andra sätt som jag inte orkar dela med mig av här.
Men jag är inte alls stark. Kanske utåt. Kanske starkare än andra. Vet inte. Får kommentarer som att andra inte skulle orka ur sängen under dessa förhållanden. Jag kommer upp, varje dag. Är det styrka eller ett måste kanske? Vet inte. Jag vet att det inte är något elakt som folk menar, det är antagligen för att peppa mig att orka vidare ♥
Jag hade önskat att få frågan om någon kan hjälpa mig med något och verkligen mena det. Stundtals känt att vågorna som bara avlöser varandra över mitt huvud hade lindrats något om någon lyfte upp mig från sjön en stund, jag hade kunnat andas. Leva och inte bara överleva hela tiden, varje dag.. Det kan handla om att hjälpa till att hitta på något kul med barnen någon dag då orken sviker, laga mat, handla, bara sitta och lyssna en kväll.
Stundtals känner jag att jag knappt klarar av skolan, min drömutbildning. Kreativiteten är inte direkt det kroppen prioriterar under såna här förhållanden om vi säger så. Det saknar jag mest, förutom orken, min kreativa sida.
Jag är stark för jag måste, för mina barn, för min mamma. Jag är inte stark för jag orkar eller vill, utan för att jag måste vara det. Min mamma är likadan, alltid varit den starkaste jag vet. I alla fall utåt ♥
