Mamma skickar utdrag från läkarens anteckningar angående dom knölar som hittats.. Fastnar bara på orden ”förändring med malignt utseende”, ”förändring med malignitetsmisstänkt utseende”, ”den sistnämnda förändringen ligger ca 2 cm ifrån den större dito”. Vill inte läsa vidare. Mår illa.

Skriver till henne som svar i ett sms; ”Få inte panik OM dom är maligna. Finns som sagt superbra chanser till att bli helt frisk idag. Även om jag förstår oron. Kan ju vara godartat med”. Kan inte göra annat mamma. Förlåt. Jag är livrädd. Sitter och lipar i panik här i köket. Vill inte vika mig och bekräfta din oro.

Försöker intala mig själv att det ändå KAN finnas en chans att det inte är cancer, för chansen finns fortfarande till svaret kommer nästa vecka. Kommer aldrig gnälla någonsin igen, bara det visar sig vara godartat. Fan. Aldrig varit så här rädd.

Det är en sån plåga att behöva vänta medan livet ska pågå som vanligt.

Hej.

Orkar ni med ett till deppigt inlägg? Behöver skriva av mig. Förstår om ni inte gör men då är det bara att låta bli att läsa, kommer muntrare inlägg framöver.

Jag har jobbat på förskola för några år sedan. Jag hade en liten tjej på min avdelning som började då hon var ett år. När hon skulle fylla tre så visade det sig att hon hade en elakartad hjärntumör. Det kom som en stor chock för mig och min kollega och jag blev väldigt berörd av detta. Om man spolar fram tiden så blev hon sämre och behövde ha någon som kunde hjälpa henne lite extra under dagarna på förskolan, jag tog gärna på mig den rollen, tror hon ville det med.

Vi har under dessa år byggt en otroligt värdefull relation till varandra, en sån jag antagligen aldrig kommer ha ynnesten att ha till någon annan igen på samma sätt.

Så här skrev jag på min Facebook för lite över ett år sen då jag fick veta att hon blivit sämre, att tumören inte minskat, tvärtom..

---

”Allt som betyder något är att din tid tillsammans med mig på förskolan känts trygg, att du har haft kul lilla vän ♥ Suttit med dig på rasterna, hållandes i min hand för du vaknade om jag släppte, klappat på dig så du skulle kunna somna om. Läst böcker då du varit trött och inte velat leka. Spelat basket med servetterna efter vi tvättat händerna, en high five och ett tjut då vi träffade papperskorgen med servettbollarna, stående inslag varje dag. Spelat spelet med popcorn-prutt-fåglarna, varje gång skrattade du högljutt! Som jag krigat mot chefer som velat dela mig med fler barn då DU behövt mig. Bitit ifrån. Bråkat och slagits för din trygghet och säkerhet. En stor ära att ni litat så på mig Marta & Micke (mamma & pappa) ♥ Det gör mig så ledsen, dagens besked från magnetkameraundersökningen. Tumören skulle ju minskat eller stannat ju.. Innerligt ledsen.”

---

Nu är vi där igen, men sju resor värre.. Så här skrev jag i veckan nu efter hennes pappa meddelat att läkarna säger att dom inte kommer fortsätta behandla, utan att det nu är palliativ vård framöver..

---

”Lilla hjärtat. Över ett år sedan jag skrev det här om vår tid på förskolan. Men det har gått flera år sedan den elaka klumpen bosatte sig hos dig, flera år som du, din mamma & pappa har krigat. Alla år jag hoppats.

Idag fick jag veta att dina tumörer vuxit ytterligare och att läkarna inte kan göra mer nu. Jag önskar jag kunde göra ALLT.

Lilla hjärtat, du har precis fyllt 6 år. Stor tjej. Sett dig sedan du tog dina första steg. Nattat dig MÅNGA gånger, du ville alltid ha kudden PÅ huvudet, var alltid orolig för din andning då du låg så. Ätit lunch och mellis med dig MÅNGA gånger. Sjungit. Kramats. Fått pussar. Mer kramar. Mera pussar.

Hur förbereder man sig på att mista någon som betyder massor för en? Som dessutom är en liten tjej som knappt börjat resan i det som kallas livet..? Det tar enormt mycket på mig det här. Är så innerligt ledsen.

Där är min mamma (och jag i hennes knä).

När vi pratade i början på förra veckan hade hon varit på mammografi. Redan när hon skulle därifrån sa dom att hon kommer att behöva komma tillbaka för det ser ut som något i bröstet. Hon var märkbart orolig då hon ringde mig, min mamma är aldrig orolig så jag blev orolig av hennes oro. Ja, ni förstår.. Hon har till och med en (enligt läkarna) i nuläget ofarlig hjärntumör som hon inte verkar oroa sig värst mycket över.. Jag hade smällt av om jag hade liknande..

Igår var hon på återbesök på bröstmottagningen. Dom röntgade, gjorde ultraljud, skar ut flertal bitar som skickades på analys. Bitar av klumpar som hittats i ena bröstet, på flera ställen. En vecka eller mer ska det ta att analysera, för folk är på semester..

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var lugn. Att det nog inte är någon fara. Det KAN ju vara ofarliga saker dom hittat. Kan vara. Men det är inte nog för mig, jag vill veta att det inte är någon cancer. Nu.

Bara att snudda vid själva tanken på att min mamma skulle bli sjuk i cancer gör mig illamående. Min starka fina mammis. Tankar swishar förbi där jag tänker på det värsta i några sekunder. Bryter till hopp, tvingar mig själv att tänka hoppfullt, faller ner i oro och förtvivlan. Panik. Vill ju att hon har hoppet uppe och inte oroar sig i onödan till vi vet mer. Förstår om hon oroar sig, för det gör jag. Oroar ihjäl mig snart. Vill veta men ändå inte. Vet inte hur jag skulle orka med ett sånt besked.

Förlåt mamma om jag outar dig, måste kräkas ut det någonstans.. don’t worry.. ♥

Vet ni vad jag tänkt på imorse?

Jag har tänkt på, eller tja, inte bara imorse, det är något jag tänker på ganska ofta.. att det känns som att jag spelar vuxen. Förstår ni något så knäppt?

Känner ändå att jag kan bocka av lite av vad som kanske kan anses vara vuxet. Har både bott i radhus, gift mig och skilt mig. Har två barn. Jobbar på bank. Har bostadsrätt och bil.. Det känns ändå som hyfsade vuxenpoäng i mångas ögon.

Jag känner mest något i stil med, ”Undrar när dom kommer på mig med att luras..”, äh, svår känsla att förklara men jag kanske aldrig kommer känna mig vuxen. Det kanske är så enkelt.

Det handlar liksom inte om att jag inte kan ta ansvar eller vara vuxen på så sätt, det är jag väldigt duktig på till och med. Det är mer känslan av att när jag tex tar på mig en viss typ av kläder, skjorta tex, så känner jag mig utklädd, haha.. Undrar vad ni tänker om mig nu egentligen..

Vet inte var jag ville komma med detta med det är mest ett konstaterande, ingen ålderskris eller nåt sånt.

Undrar även om jag är ensam ”forever young” där ute? :D

Farmor.

5 år utan dig idag. Vårarna gör inte lika ont längre. Blommorna som blommar och fåglarna som kvittrar gör mig inte längre tung inuti. 

Att höra ”Den blomstertid nu kommer” kommer troligtvis alltid göra mig tårögd men jag har inte samma hjärtskav mer. Tänker fortfarande på dig dagligen, men det gör inte ont.

Förstår ju äldre jag blir att jag fått så mycket från dig farmor. Att jag är så stark, självständig, positiv även i det svartaste mörker. Mitt stora växtintresse. Tänk om du visste vad jag kan om blommor idag ♥

Undrar om du någonsin förstod hur mycket jag älskade dig när du fortfarande levde. Jag hoppas det. Jag vet att jag, pappa och Lisa var ditt allt. 

Jag besöker inte din grav lika ofta längre, det är så  kallt där nere, motsattsen till hur du var, men det är okej, du hade antagligen bara skrattat bort min ursäkt och sagt ”-Lilla smulan” på värmländska. 

Du är så enormt saknad farmor.