1 September.

Jag stänger dörren till en sommar som gett mig massor. Vädret kanske inte varit det finaste världen skådat men sommaren har varit fin på andra sätt, allra mest för mitt mående.

Jag har sagt upp mig från en arbetssituation som var ohållbar och förgörande i längden. Hade inget val. Hittat en gammal vän som jag verkligen blir så himla glad av att vara med. En resa till Köpenhamn som vände allt. Köpt världens härligaste cykel som jag blir glad av att cykla på, varje gång. Vina fram med håret virvlandes förbi Slussen när solen börjar sänka sig mot vattnet. Sitta med fötterna dinglandes mot vattnet på en brygga vid Årstaviken. Prata om allt. Jag har fått hem en liten till katt som livar till det hemma då det är tyst och inga barnfötter springer runt på golven. Känner mig aldrig ensam.

Sommaren började med en väldigt ledsen, liten och slutkörd människa, den människan var jag. Jag grät dagligen, kände mig låst i min livssituation, mitt jobb och hade inte mycket tro på framtiden. Idag är jag på väg dit jag vill, det känner jag, men ett steg i taget.

Det jag tar med mig från den här sommaren är att mitt välmående verkligen är viktigast (självklart mina barns med, men tänker att det går hand i hand!) och att jag aldrig kommer acceptera annat än att må bra.

Fyller 32 år på söndag och jag tror faktiskt jag börjar bli ganska tillfreds med livet, fint va? ♥

Jag är rätt skör just nu.

Kan inte stå emot något jag normalt sett kanske skulle orka. Känner mig helt slut, inget är roligt och jag har helt tappat inspirationen och motivationen för allt, vet inte vad som hänt riktigt. Somnar nästan sittandes mitt på dagen. Var därför förbi läkaren och tog lite blodprover idag och hon gav mig rådet att vara hemma och ta igen mig några dagar. Får se om jag har brist på något annat än motivation just nu, kanske järn eller nåt.

Försökte muntra upp mig själv genom att köpa lite blommor på väg hem från läkaren. Inte ens dom kan jag uppskatta riktigt än, imorgon kanske eller dagen efter det. Uppskattar inte ens att vakna en solig dag längre, då mår jag inte bra, så mycket kan jag säga. Känns så trist att känna så medan sommaren går..

Jag har tänkt på en sak angående kärlek.

Har i mitt liv haft några förhållanden som varat olika länge men vi pratar ändå år och inte månader eller veckor.

Det som slog mig idag, när jag lyssnade på en podcast, är att jag alltid varit tillsammans med ”pluskillar” så som poddarna uttryckte sig. Alltså killar som är ja-sägare, där det gått undan, där alla förslag är en bra idé, från att träffas, bli ihop, flytta ihop, skaffa barn, förlova sig, allt med ett hejarop hela vägen från både min och killens sida. Jag är sån, tjoff-tjoff säger det och så surfar jag på härlighetskänslan och kör. Men sen då..?

Den här gången är det helt tvärtom. Den här personen känner jag mycket väl, vi har gått igenom otroligt svåra saker ihop som säkerligen hade sabbat vilket förhållande som helst, ja som kanske någon aldrig ens kommer vara i närheten av att behöva vara med om. Jag har lärt mig omvärdera saker, släppa på principer, lyssnat på mig själv och inte vad andra tycker om tänker. Det har inte varit lätt alls men någonstans har vi ändå valt varandra om och om igen. Vi har varit så långt ifrån självklara som ett par, att ens flytta ihop hade jag ALDRIG trott, på riktigt aldrig ens trott att vi skulle bli tillsammans.

Ändå är det något genuint med någon som inte slänger ur sig ”- Jag älskar dig” förrän personen verkligen menar det. Det tog den tid det behövde för att kännas, inte bara sägas.

Vill på något sätt inte förminska kärleken jag haft tidigare i andra förhållanden men var sak har väl sin tid antar jag. Lite mer så.

Imorgon är tillträdet till lägenheten på Södermalm, hoppas på många fina år där, för mig som är en flyttfågel skulle det kännas skönt att bli en stannfågel till slut, mest i hjärtat.

3 år sedan.

Väcks ändå av solens hoppfulla strålar. Kvar i nåt slags livspirr och en härligskap från gårdagens sommardröm, barfota i gräset.

Ändå vaknar jag med en slags värk i bröstet. Ett hjärtskav. Tänker på hur jag ska leva mitt liv, varje dag, för att ha levt ut allt som jag vill den dag det är min tur istället. Oundvikliga tankar en sån här dag. En dag då det emotionella trasslet slår till. Kan inte riktigt reda ut. Känns både fult och vackert. Kan inte bestämma mig. Behöver jag ens det? Måste man?

Världen fortsätter utan dig. Varje dag är jag utan dig. Eller egentligen aldrig, för jag tänker på dig hela tiden. Lilla farmor ♥