Hej hörni.

Fy fan på ren svenska, vad jag mår dåligt just nu. Jag klarar verkligen inte av den här ”coronatiden” längre. Jag känner mig så otroligt deppig och inlåst, även om man egentligen verkligen inte är inlåst här i Sverige.

Men jag mår SÅ dåligt av icke-rutiner. Behöver komma upp, duscha, äta frulle, göra en take away-kaffe, lämna barn, åka till skolan tillsammans med alla andra på tunnelbanan, hänga med kompisar i skolan, åka och hämta barn, hem, middag, kolla på något på tv, o sen repetera. Just nu gråter jag mest bara och får absolut inget gjort känns det som..

Försöker göra saker som känns kreativa som att laga lite nya maträtter, baka, fota mycket.. Men det känns ändå inte likadant. Behöver att allt blir som vanligt igen, NU..

Nyårslöften, är det något för mig?
(Låååångt inlägg..)

Förra året skrev jag följande om året som gått;

”2018 har varit det värsta året i hela mitt liv på många sätt. Många runt mig har blivit allvarligt sjuka i cancer eller gjort sig illa. Det har drabbat min familj, mina närmsta, än är det tyvärr inte över.

Det har hänt saker som har förstört mitt liv på många sätt, i värsta fall en lång tid framöver. Saker som för alltid kommer ändra mig som människa, som inte är helt över än vilket ger en skavande känsla hos mig. Händelser som tyvärr har gått ut över dom jag älskar mest men som jag inte kunnat påverka alls då det inte varit pga mig. Är besviken på mig själv som på något sätt varit godtrogen och kanske en smula naiv. Önskar jag kunde skriva vad det handlar om då det blir kryptiskt men har ingen lust, det är för privat helt enkelt.

”I nöden prövas vännen” sägs det. Så är det och det här året har jag verkligen fått reda på vilka som är värda att behålla i mitt liv 2019. Jag kommer inte fortsätta höra av mig till vänner som ändå aldrig kan skicka ett enkelt ”hur är det?” någon gång, spontant. Tänker inte bli ovän eller så, men lägger hellre energi på relationer som är ömsesidiga, annat känns som slöseri. Jag blir dränerad av att vara den som bryr sig men inte får tillbaka. Någon som inte bara skriver ”finns här, du kan komma hit” när jag mitt i krisen kanske behövt någon som hade kommit hit, matat mig och gett mig en kram, sovit här. Actions speak louder than words.

Nu lät det här väldigt bittert men jag har material till en hel bok bara genom det här året om det skulle vara så.

Men året har även gett mig en del minnen som verkligen är för livet. Roadtripen till Italien i somras var en sån sak. När jag inte trodde jag skulle överleva en sekund till så satte jag mig på ett plan ner till Palermo där resan började. Jag grät inte en enda gång där, jo, när jag fick veta att lilla E hade fått en till tumör i hjärnan, kändes otroligt hårt. Kändes märkligt att sitta på en takterass till världens mysigaste lägenhet i Cefalú och storgråta i solen. Livets kontraster.

Jag har träffat många nya fina vänner som jag haft jättekul tillsammans med, speciellt på utbildningen jag i april har slutfört. Är stolt att jag hittills har fått betygen A i senaste kurserna då jag inte varit ett ”MVG-barn” under skoltiden. Men jag fungerar så att om jag väl gör något jag brinner för ger jag 150%, grottar ner mig och ger mig aldrig förrän jag är nöjd. Både bra för resultatet men ibland förödande för självförtroendet ;) att aldrig bli helt nöjd.

Resten av sommaren efter Italien var mestadels underbar. Magiska tropiskt varma kvällar i Stockholm. Jag har vågat saker (iof i ren uppgivenhet just då, men ändå..) som jag aldrig trodde jag skulle våga, typ resa hem över hela världen för jag fick nog till slut, o jag som knappt vågar beställa på restaurang själv. Tog mig hem från ett land där dom flesta inte pratar engelska men lyckades ändå med några mellanlandningar ta mig hem till Sverige själv. Växte av det. Vet att jag inte tar vad som helst. Har en gräns jag med även om det är långt dit.

Ser fram emot våren då allt känns lättare oftast, då allt blommar och folk börjar hitta ut igen. Nu gäller det bara att hålla andan fram till dess och hoppas att det mesta som är på ”hold” löser sig på bästa sätt och att mina nära blir friska eller får leva så länge det bara är möjligt.

Nyår 2019 kommer med all sannolikhet mitt liv ha förändrats en del tror jag. Det känns motigt men tror en del av det är nödvändigt.

Jag lever efter det här året, men ibland vill man mer än att överleva ♥”

 

Tänk så bra jag känner mig själv va.. :) Det här nyåret, 2019, HAR mitt liv förändrats, om än sent på året. Genom val jag gjort själv, motvilligt till en början, men ett måste.

Med risk för att det här kommer låta som en självhjälpsbok så har jag i alla fall insett att gamla mönster inte förändrar något, att det inte är någon annan som kommer komma och förändra saker utan det måste jag aktivt göra själv. Det har jag nu alltså gjort.

Har tyvärr mestadels inte levt det här året heller, utan överlevt. Men jag är en seg jävel som inte ger mig i första taget, har inga planer på att göra det nu heller. Nu är det däremot full fart in i 2020 med ett positiv inställning om att livet bara kan bli bättre när jag själv ansvarar för valen framöver.

Ska aldrig någonsin förlita mig på någon annan. Ska äga mina egna saker, min egen lägenhet, vara ekonomiskt oberoende någon annan. Då behöver man inte oroa sig för att någon annan kan ställa till saker för en. Självständig, som jag alltid varit innan och för alltid i framtiden kommer vara.

Jag kommer inte ta skit, inte det minsta. Det är slut med det 2020. Jag kommer inte heller tillåta mig själv att ”ta hand om” någon annan, att bry sig är en annan sak, men var och en ansvarar för egna beslut och dess eget liv.

Samtidigt är jag superglad för att jag kommer köpa en ny lägenhet, en som bara har varit min och barnens, en utan några gamla minnen i. Glad för att jag går på den utbildning jag går, har träffat lite nya vänner det här året, lärt mig massor av nya saker, vuxit en hel del som människa. Finns en hel del att vara oerhört tacksam över också.

Jag känner stort hopp inför 2020, med ett till lager skinn på näsan! ♥

Igår sa jag hejdå.

Hejdå till min lilla vän som fick 6 år i det här livet. Även om begravningen var otroligt vacker och fin på många sätt så var det en sorg närvarande som jag aldrig upplevt. Det är såklart något helt annat att begrava en människa som fått ett helt, eller nästan ett helt liv, även om det i sig kan vara oerhört smärtsamt det med. Jag har varit med om det.

Men att säga hejdå till dig, lilla Emma, det var nattsvart i mig, och jag kunde verkligen inte hålla tillbaka. Vid ett tillfälle dunkade hela mitt huvud så jag inte hörde annat än min egen puls som fullkomligt skenade. Jag vek mig dubbel, ner mot stengolvet, la mig över mina egna knän och det kändes som tårarna skulle spränga mina ögon. Jag fick kväva mitt skrik med en servett..

Det är bland det sorgligaste jag varit med om, förutom den andra september, när du lämnade oss. Jag hoppas att jag aldrig behöver säga hejdå till en liten människa så igen. Det är bland det mest smärtsamma jag varit med om.

Jag är glad att dina föräldrar tyckte att blommorna blev fina, jag gjorde mitt bästa för att du skulle känna dig omsluten av kärlek ♥