Vissa av er kanske har hört talas om katten Lil Bub från USA, vissa kanske inte. Jag såg en länk idag på facebook som jag kollade in medan jag hade rast. Visste verkligen inte att den skulle påverka mig så men jag är ju ganska blödig när det kommer till djur (o barn). Kika på videon och se själva.

Det jag blir mest rörd av förutom att Lil Bub verkar ha fått ett fint liv trots allt, är att det finns människor som verkligen älskar sina djur otroligt mycket att dom vägrar ge upp. Det var lite samma sak med mig och min älskade Enzo. Vi kämpade verkligen till slutet tillsammans, jag vägrade ge upp då oddsen var emot oss.

För er som inte hängt med så länge så köpte jag för åtta år sedan en liten grå kisse av en kille i solna. Det var en otroligt busig kattunge som klättrade i gardinerna och på bokhyllor. Han tydde sig till mig så otroligt mycket att han måste varit yngre än vad killen uppgav. Han fick namnet Enzo. När Enzo var liten sov han alltid bredvid mitt huvud på huvudkudden, låg och snuttade i min nacke som att det vore hans egen mamma. Han fortsatte så till han var en 6 kilos jättekatt.

Enzo blev tyvärr ordentligt sjuk tre gånger under sitt korta liv. Den tredje gången var den sista. Den värsta perioden var när han fick fettlever. Jag märkte att han började dra sig undan, magrade väldigt snabbt och var inte sig själv. Minns i bilen utanför veterinären när jag såg i solljuset mellan alla täta pälsstrån att han var saffransgul, jag förstod då på en gång att det var levern och att det var allvarligt. Veterinären sa att han inte varit med om någon katt som klarat så hög halt av förgiftning i kroppen och att Enzo antagligen bara hade något dygn kvar. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom så jag började under det dygnet han låg inne att googla. Jag googlade fram om katter som faktiskt hade klarat sig, men dom hade ett mycket bättre utgångsläge än han hade. Jag ringde och tipsade veterinären om att jag läst om sondmatning ner genom nosen i kombination med mediciner, fick till svar att han trodde det aldrig skulle fungera och övertygade mig om att det var bättre att han fick somna in. Jag ville absolut inte plåga honom men ville ändå försöka, så länge han inte hade ont. Jag sondmatade honom flera gånger per dygn och tog ledigt för att kunna vara hemma och passa tiderna för medicinering och sonden. Det tog veckor men han repade sig och började så småning om äta själv. Till slut, efter många månader var han helt frisk! Det kändes som ett mirakel just då faktiskt.

Tyvärr blev lyckan inte långvarig. Ett knappt halvår efter han blivit frisk började han kissa blod.. Han hade hela blåsan full med stora stenar visade ultraljudet, samma sak han haft bara två år tidigare. Veterinären sa att om han fått såpass mycket sten så tätt inpå kommer han alltid få tillbaka stenarna och jag kommer alltid behöva operera honom, inte speciellt snällt mot ett djur med andra ord.

Där och då slutade vår saga, den 24 juni klockan 13:20 somnade min älskling in för alltid. Vi fick 6 år tillsammans och jag kommer aldrig någonsin ha den relationen till ett djur eller det speciella band vi hade igen, det vet jag. Det händer bara en gång i livet tror jag om ens det.

Förlåt att det blev så långt. Det jag ville säga är att jag vet hur mycket en älskar sitt djur om en gör som ägarna till Lil Bub gjort. Det är så himla fint med såna människor.