Funderat nu lite på morgonen.

Klurat lite på när jag surfat runt på bloggar under morgonen hur många inspirerande duktiga (framför allt!) kvinnor det finns. Vill hoppa in i nästan allas hem för dom ser så fantastiskt mysiga och hemtrevliga ut. ”Om jag bara bodde där”, kan jag komma på mig själv att tänka. Om jag ändå kunde måla som hon, om jag ändå kunde sy såna kläder, om jag ändå kunde sjunga sådär, tänk va!

Jag tror det är helt naturligt att man gärna ser på andra och tänker hur bra alla andra är. Hur lätt det är att glömma hur bra man själv är, glömma i några sekunders drömmande hur bra jag själv har det. Ibland nyper jag mig i armen över lägenheten, området som ingen av er missat att jag älskar, min familj här hemma, att jag går en utbildning som jag älskar osv..

Min stil är min stil och ingen annans. Varje detalj hemma hos oss är vald med omsorg. Alla småsaker som är köpt på loppis, marknader, saker som tilltalat och vi känt att vi vill ha i vårt hem. Hemmet skulle vara märkligt om det var enbart styleat efter någon trend. Om jag helt plötsligt skulle börja inreda bohemiskt eller börja köpa inredning, tavlor osv som någon annan hade bara för det ser mysigt ut hemma hos någon annan, utifrån dennes blogg, så skulle jag tappat en del av den som faktiskt är jag skulle jag känna.

Samma sak när det kommer till uttryck i konst och skapande, det är personligt. Allt jag skapar, från små kollage här i bloggen till hur jag fotar, väljer att göra posters, bakgrunder till era mobiler, allt. Det är delar av den jag är. Inte någon annan.

Jag har för några år sedan varit vilsen. Velat göra som andra. Skrivit som andra. Försökt inreda som andra. Nu är det några år sedan, men jag har sedan en bra tid tillbaka insett att det lyser igenom om det är Du eller någon du Vill vara som skriver eller skapar. Följarna som är dig trogna i flera år kommer då Du är Du.

Mitt råd till er som tappat bort er själva och inte vet vad ni vill skapa, hur ni vill inreda osv, titta inte så mycket på hur andra har det eller skapar, titta men lämna det vid just det, bara en tanke om hur fint det är, inte att just Du ska ha det så eller göra så, för du är inte den personen, du är du. Säger som Fleetwood Mac, ”You can go your own way, go your own way”.

Bra så.

//img

Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget utan att det låter bittert..

Har ett tag funderat och snackat med kompisar om hur folk beter sig idag, jag brukar kalla det ”Tinder-effekten”. Det går såklart kan applicera på nästan vilken social media som helst. Ska förklara..

Pratat med lite olika killar vars kompisar har tjej, flickvän, fru eller sambo (och ofta barn tillsammans med dessa). Jag skulle säga att ca 40% eller mer av dessa killars kompisar är otrogna regelbundet mot sin partner utan att det verkar röra dom i ryggen det minsta lilla. Det verkar inte vara laddat alls och inte heller förnkippat med något som helst samvete. Ändå väljer dom att fortsätta tillsammans med sin partner som att inget har hänt. Det finns tom fall där killarnas kompisar även köpt sex och gärna går på strippklubbar. Här blir liksom nästan hela världen för mig svart. Tappar hoppet helt. Förr kändes det som att det var äckliga gamla gubbar som höll på med sånt?

Förutom ren fysisk otrohet chattas och sms:as det åt höger och vänster bakom ryggen. Snapchat används för där försvinner både bilder och chatthistorik, perfekt för den som inte kommer ihåg att ta bort ”bevis”.. Bilder på tjejer, nakna, efterfrågas även. Dom blir aldrig nöjda utan ska prata med så många som möjligt.

Här stannar jag upp och måste hämta andan lite. Jag känner mig så naiv. Jag känner mig så matt. Jag undrar vad det här är ett symtom på för något? O det är just här jag kommer till min lilla teori, ”Tinder-effekten”.

Sedan Tinder, andra dejting-appar och sociala medier av olika slag har blivit stort så blir folk inte nöjda längre. Bekräftelsebehovet är enormt och kan inte stillas av sin egen partner längre, man måste ha mer. Mer mer och mer. Det KAN ju finnas bättre i nästa swipe.. Och för att inte tala om hur tillgängligt allt detta är, bara genom att sitta med telefonen. Gör knappast att det blir svårare att fula sig utan att någon märker.

Vet inte vad jag vill säga med det här egentligen, tycker bara det är en sjukt tråkig utveckling.. Hur ska folk kunna träffa någon idag när ingen blir nöjd mer än en kvart? Jag vet att det finns bra killar men det verkar vara en utrotningshotad art..

//img

Godmorgon godingarna.

Den här morgonen bara bubblar jag av saker jag vill få ur mig. Klurat ett par dagar och tycker mig se en trend inom sociala medier, må vara ”sist på bollen” men jag vill tänka själv och inte låta andra tänka åt mig.

Igår la jag ut en selfie på Instagram, det är sen gammalt att jag förlorar följare då, så har det alltid varit. Det är här jag har klurat ännu mer och studerat statistik över mitt konto för första gången. 9% män följer mig och 91% kvinnor. Dom flesta är i åldrarna 25-34, alltså runt min egen ålder. Klurat lite på vad dom vill se och inte. När jag lägger ut en selfie på Twitter så får jag massor av nya följare, men det är uteslutande bara män. Om jag som sagt lägger upp en selfie på Instagram så förlorar jag i snitt 20 kvinnliga följare. Vad är er teori kring detta? Vill män se selfies medan kvinnor inte vill? Är det jämförelse och att man inte kan identifiera sig med någons utseende som gör att folk avföljer?

Jag är ju en sån som försöker att inte lägga allt för mycket energi på att jaga likes eller att räkna följare, ändå kan jag erkänna att det sved lite lite när jag gick ner från 7000 följare till straxt under. Varför spelar det roll? Vad har sociala medier gjort med mig? Vad gör sociala medier med folk idag?

Min teori är att vi nått någon slags pik nu, folk blir sjuka och utmattade pga hetsen. Bloggar är på väg bort, folk vill ha snabbt flöde, scrolla snabbt, inte läsa bara se bilder, döma på en gång, bra eller dåligt. Det är lite samma som Tinder-samhället. Välj eller välj bort, bara genom en bild. Sånt skrämmer mig helt ärligt. För att inte tala om hur den psykiska ohälsan späs på genom alla ”perfekta konton” på Instagram. Ganska unga tjejer och killar som poserar halvt nakna i utmanande poser, plutar, ropar ”-Hej, se mig, snälla!!”, hejas på av tjejer och killar som beundrar dom för dom är ju så snygga och därmed automatiskt lyckade och värda att se upp till. Eller?

Jag är nöjd med min kropp efter två barn och ingen träning, även om jag inte har stor vältränad stenhård rumpa, fem meter långa ben, hår ner till rumpan i perfekta lockar, ser ut som en docka då jag vaknat precis, fyllda pussiga läppar, perfekta ögonbryn.. Ja, ni vet vilken Instagram-typ jag menar, dom som i min mening ser mer eller mindre klonade ut. Om jag skulle jämföra mig med något rimligt så är det en tvåbarnsmor i 32-års åldern och inte tjejer som är runt 20 som inte fött några barn. Men jag är som sagt 32 år, jag växer inte upp i det här klimatet och ska försöka hitta mig själv. Jag har redan hittat mig själv, och vet ni, jag tycker att jag är fin ändå. Som jag är. Jag tycker det är synd att kvinnor behöver känna pressen idag att se ut som någon dom inte är, som någon Instagram-stereotyp. Jag väljer att inte följa folk vars liv ser ut som ett reportage ur Elle, jag tror att man omedvetet blir stressad av det och känner sig mindre nöjd med sitt eget liv och sig själv. Det handlar inte om någon avundsjuka, som jag läste någonstans, det är fantastiskt med folk som har det bra och gör det dom gillar och samtidigt ser flawless ut varje dag, jag menar det, men jag skulle aldrig orka ha det så.

Det är såna här tjejer och killar som mina döttrar växer upp och kollar på, ser upp till. Jag tog ett prat med min äldsta dotter (9 år) igår. Vi pratade om att likes inte är ett mått på hur bra du är som person, att det är viktigare att vara en snäll kompis i verkligheten, topplistor på sociala medier är inget man ska eftersträva och att bli en youtuber är kanske inte det yrket hon i första hand ska satsa på. Men det är såna människor som syns och hörs idag, youtubers, bloggare, Instagram-profiler..

Träffade en kompis i somras som jag inte träffat på över 10 år. Han sa att han tyckt via sociala medier att mitt liv sett så glammigt ut. Där hajade jag till och tänkte själv att det är det ju inte? Vilken bild förmedlar jag egentligen om mitt liv? Är det hans tanke om vad som är glammigt eller hur förmedlar jag mitt liv ut genom kameran? Hur skulle jag ändra på det? Skulle jag ändra på det eller var det så här jag faktiskt levde?

Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med det här. Jag hoppas bara att folk som gör bra saker, är sig själv, lyfter fram sig själv och inte en klon av tusen andra, kommer uppskattas mer i framtiden. Det är såna förebilder jag vill att mina döttrar ska växa upp med i sociala medier, inte bleka ytliga kopior. Jag blir självklart påverkad mer än jag tror, annars hade jag inte haft sociala medier själv om jag inte brydde mig. Jag hoppas bara att jag fortfarande är mig själv och ingen made up-kopia av alla andra.

Ingen har väl missat hashtagen #METOO.

Jag slås av känslan hur jag själv normaliserat övergrepp på mig själv från andra människor under åren. Hur jag tänkt ”Killar ÄR såna..”, ”Det var väl inte så farligt kanske (?!), det finns tjejer som är med om värre saker..”. Vad sjukt att ens tänka så?! Det är ju absolut inte ett sånt sätt jag vill att mina döttrar ska tänka om det drabbar dom en dag. I den bästa av världar slipper dom utsättas men tyvärr som samhället ser ut nu så är risken överhängande att dom ska behöva känna samma hemska känsla som så många kvinnor under hashtagen #METOO vittnar om :(

Det slår mig även hur svårt det är att bevisa övergrepp, speciellt av en partner i nära relation. Ord står ofta mot ord och vad ska rättsväsendet då göra?

Nä hörni, stor kram till er alla där ute. Stå på er och säg ifrån, INGEN har rätt att göra något du inte vill, så det så! ♥