Godmorgon godingarna.

Den här morgonen bara bubblar jag av saker jag vill få ur mig. Klurat ett par dagar och tycker mig se en trend inom sociala medier, må vara ”sist på bollen” men jag vill tänka själv och inte låta andra tänka åt mig.

Igår la jag ut en selfie på Instagram, det är sen gammalt att jag förlorar följare då, så har det alltid varit. Det är här jag har klurat ännu mer och studerat statistik över mitt konto för första gången. 9% män följer mig och 91% kvinnor. Dom flesta är i åldrarna 25-34, alltså runt min egen ålder. Klurat lite på vad dom vill se och inte. När jag lägger ut en selfie på Twitter så får jag massor av nya följare, men det är uteslutande bara män. Om jag som sagt lägger upp en selfie på Instagram så förlorar jag i snitt 20 kvinnliga följare. Vad är er teori kring detta? Vill män se selfies medan kvinnor inte vill? Är det jämförelse och att man inte kan identifiera sig med någons utseende som gör att folk avföljer?

Jag är ju en sån som försöker att inte lägga allt för mycket energi på att jaga likes eller att räkna följare, ändå kan jag erkänna att det sved lite lite när jag gick ner från 7000 följare till straxt under. Varför spelar det roll? Vad har sociala medier gjort med mig? Vad gör sociala medier med folk idag?

Min teori är att vi nått någon slags pik nu, folk blir sjuka och utmattade pga hetsen. Bloggar är på väg bort, folk vill ha snabbt flöde, scrolla snabbt, inte läsa bara se bilder, döma på en gång, bra eller dåligt. Det är lite samma som Tinder-samhället. Välj eller välj bort, bara genom en bild. Sånt skrämmer mig helt ärligt. För att inte tala om hur den psykiska ohälsan späs på genom alla ”perfekta konton” på Instagram. Ganska unga tjejer och killar som poserar halvt nakna i utmanande poser, plutar, ropar ”-Hej, se mig, snälla!!”, hejas på av tjejer och killar som beundrar dom för dom är ju så snygga och därmed automatiskt lyckade och värda att se upp till. Eller?

Jag är nöjd med min kropp efter två barn och ingen träning, även om jag inte har stor vältränad stenhård rumpa, fem meter långa ben, hår ner till rumpan i perfekta lockar, ser ut som en docka då jag vaknat precis, fyllda pussiga läppar, perfekta ögonbryn.. Ja, ni vet vilken Instagram-typ jag menar, dom som i min mening ser mer eller mindre klonade ut. Om jag skulle jämföra mig med något rimligt så är det en tvåbarnsmor i 32-års åldern och inte tjejer som är runt 20 som inte fött några barn. Men jag är som sagt 32 år, jag växer inte upp i det här klimatet och ska försöka hitta mig själv. Jag har redan hittat mig själv, och vet ni, jag tycker att jag är fin ändå. Som jag är. Jag tycker det är synd att kvinnor behöver känna pressen idag att se ut som någon dom inte är, som någon Instagram-stereotyp. Jag väljer att inte följa folk vars liv ser ut som ett reportage ur Elle, jag tror att man omedvetet blir stressad av det och känner sig mindre nöjd med sitt eget liv och sig själv. Det handlar inte om någon avundsjuka, som jag läste någonstans, det är fantastiskt med folk som har det bra och gör det dom gillar och samtidigt ser flawless ut varje dag, jag menar det, men jag skulle aldrig orka ha det så.

Det är såna här tjejer och killar som mina döttrar växer upp och kollar på, ser upp till. Jag tog ett prat med min äldsta dotter (9 år) igår. Vi pratade om att likes inte är ett mått på hur bra du är som person, att det är viktigare att vara en snäll kompis i verkligheten, topplistor på sociala medier är inget man ska eftersträva och att bli en youtuber är kanske inte det yrket hon i första hand ska satsa på. Men det är såna människor som syns och hörs idag, youtubers, bloggare, Instagram-profiler..

Träffade en kompis i somras som jag inte träffat på över 10 år. Han sa att han tyckt via sociala medier att mitt liv sett så glammigt ut. Där hajade jag till och tänkte själv att det är det ju inte? Vilken bild förmedlar jag egentligen om mitt liv? Är det hans tanke om vad som är glammigt eller hur förmedlar jag mitt liv ut genom kameran? Hur skulle jag ändra på det? Skulle jag ändra på det eller var det så här jag faktiskt levde?

Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med det här. Jag hoppas bara att folk som gör bra saker, är sig själv, lyfter fram sig själv och inte en klon av tusen andra, kommer uppskattas mer i framtiden. Det är såna förebilder jag vill att mina döttrar ska växa upp med i sociala medier, inte bleka ytliga kopior. Jag blir självklart påverkad mer än jag tror, annars hade jag inte haft sociala medier själv om jag inte brydde mig. Jag hoppas bara att jag fortfarande är mig själv och ingen made up-kopia av alla andra.

Ingen har väl missat hashtagen #METOO.

Jag slås av känslan hur jag själv normaliserat övergrepp på mig själv från andra människor under åren. Hur jag tänkt ”Killar ÄR såna..”, ”Det var väl inte så farligt kanske (?!), det finns tjejer som är med om värre saker..”. Vad sjukt att ens tänka så?! Det är ju absolut inte ett sånt sätt jag vill att mina döttrar ska tänka om det drabbar dom en dag. I den bästa av världar slipper dom utsättas men tyvärr som samhället ser ut nu så är risken överhängande att dom ska behöva känna samma hemska känsla som så många kvinnor under hashtagen #METOO vittnar om :(

Det slår mig även hur svårt det är att bevisa övergrepp, speciellt av en partner i nära relation. Ord står ofta mot ord och vad ska rättsväsendet då göra?

Nä hörni, stor kram till er alla där ute. Stå på er och säg ifrån, INGEN har rätt att göra något du inte vill, så det så! ♥

Hej hörni.

Jag har funderat, vridit och vänt på min vardagssituation dom senaste veckorna och kommit fram till en sån trivial sak som att jag inte tänker ta någon skit mer, så enkelt är det. Kan inte skriva här exakt vad det handlar om men jag känner att det är dags att gå vidare och bli behandlad som en kompetent vuxen människa i fortsättningen, sånt som bör vara självklart egentligen (handlar inte om P).

Ska spåna lite den här veckan, känner att det är dags att leva nu när jag fått lite distans, fått tid att samla lite mer tankar och hunnit slicka lite sår.

Jag är värd så mycket mer än det här.

Tänker ofta på att många lever sitt liv helt utan risker. Minimerar risken att saker går fel. Jag kan inte leva så. Säkert men fyrkantigt.

Självklart medför det även att det tex sker tråkiga saker så som skilsmässa, splittrad familj, två barn med olika pappor, ja ni förstår. Sånt som andra kan tycka är herrejösses.. tycker jag är att leva. Man kan aldrig äga en annan människa så att skaffa barn med någon som du känt x antal år är ändå ingen garanti. Livet går som det vill och jag tror att man absolut ska tänka efter men att man måste riskera lite och leva fritt för att kunna känna livet och vara lycklig.

Hur ska man annars veta om man inte provar?