S T O R I E S B Y M E

BLOGGEN TANKAR

ÄR FÖRÄNDRINGARNAS TID HÄR?


Förändring.

Sånt som hör hösten till kan jag känna, i alla fall för min del. Man blir liksom lite pånyttfödd och har en chans att göra om eller annat. Lite samma känsla som många har efter klockan slagit midnatt på nyår.

Jag har skrivit några år i den här bloggen nu och kan väl känna att det kanske, eventuellt är dags att fixa en ny blogg med mitt liv som det är nu. Har inte riktigt bestämt mig än men får klura på den en liten stund till. Det är både roligt och sårbart att låta vem som helst bläddra tillbaka i ens liv, det händer ju ändå en del under några år.

TANKAR

ATT TA SIG UR NÅGOT UTPLÅNANDE

Hej hörni.

Jag har funderat, vridit och vänt på min vardagssituation dom senaste veckorna och kommit fram till en sån trivial sak som att jag inte tänker ta någon skit mer, så enkelt är det. Kan inte skriva här exakt vad det handlar om men jag känner att det är dags att gå vidare och bli behandlad som en kompetent vuxen människa i fortsättningen, sånt som bör vara självklart egentligen (handlar inte om P).

Ska spåna lite den här veckan, känner att det är dags att leva nu när jag fått lite distans, fått tid att samla lite mer tankar och hunnit slicka lite sår.

Jag är värd så mycket mer än det här.

TANKAR

ATT VÅGA

Tänker ofta på att många lever sitt liv helt utan risker. Minimerar risken att saker går fel. Jag kan inte leva så. Säkert men fyrkantigt.

Självklart medför det även att det tex sker tråkiga saker så som skilsmässa, splittrad familj, två barn med olika pappor, ja ni förstår. Sånt som andra kan tycka är herrejösses.. tycker jag är att leva. Man kan aldrig äga en annan människa så att skaffa barn med någon som du känt x antal år är ändå ingen garanti. Livet går som det vill och jag tror att man absolut ska tänka efter men att man måste riskera lite och leva fritt för att kunna känna livet och vara lycklig.

Hur ska man annars veta om man inte provar?

SMÅFOLKET TANKAR

ATT VARA MAMMA IDAG

Pratade med en vän igår om samvete man SKA ha som mamma.

Båda är ensamstående mammor till våra barn. Hennes dotter är vuxen idag till skillnad från mina.

Jag pratade om att jag känner mig så konstig som inte, likt många andra mammor, saknar ihjäääääääl mig efter barnen varannan vecka. Klart jag saknar dom massor och älskar att hämta hem dom mina måndagar, handlar inte om det, men jag njuter även av att ha min egen tid andra veckan. Vi pratade om att det faktiskt är ologiskt att lägga ner hela sitt liv och tid veckan utan barn för att bara sitta och sakna barnen. Jag litar på att mina barn har det bra hos sina pappor och ser verkligen inte varför dom skulle ha det mycket bättre hos mig? Det är ju deras andra förälder! Klart det inte går någon nöd på mina barn att vara hemma hos sina pappor som är jättebra med sina döttrar.

Sen pratade vi om allt skuldbeläggande både vården och andra medmänniskor ägnar sig åt gällande mammor. Ni som följt min blogg ett bra tag har säkert läst lite om detta innan men för er som är hyfsat nya kan jag ta storyn igen. När jag fick Apis var jag 22 år, jag tyckte inte alls det kändes naturligt att amma, det var snarare starkt ångestframkallande för mig då hon hade kolik, inte fick i sig tillräckligt med mat då hon inte hade ro att äta, o jag blev en ledsen, trött och en förstörd förstagångsförälder. BVC vägrade respektera mitt beslut om att lägga av med amningen och skickade istället iväg mig på amningsskola (!!). Den bestod av ett rum med fullt av vårdpersonal som skulle se hur min amningsteknik såg ut. Fy, så förnedrande kan jag känna idag, det vore en helt annan sak om jag bett om det själv men det hade jag som sagt inte.

Med Lillmyran hade jag mer skinn på näsan och sa vänligt men bestämt redan på inskrivningen att jag inte kommer amma så hon kan skriva ner det i min journal på en gång. Andra gången fick jag tabletter precis efter förlossningen som avstannade produktionen av mjölk. Superbra! Blev inte ifrågasatt en enda gång vilket var jätteskönt. Undrar fortfarande om det var tack vare att jag var några år äldre eller inte som alla respekterade mitt beslut.

Kan inte folk bara få vara dom mammor som man vill vara? Som man själv trivs med, som funkar för sig själv och sitt/sina barn? Dom mammor som är bra även om dom är mammalediga 5 månader (som i mitt fall med Apis), utan att få massa skuld och skam slängt i ansiktet?

Kan vi komma överens om det, att inte döma andra som är föräldrar på annat sätt än du själv? Bra ♥

MED HJÄRTAT TANKAR

ENSAMSTÅENDE

landet16

Tänker en del nu när det gått ett år sen vi flyttade in här. I den här lägenheten fälldes många tårar förra året kring jul. Minns att jag skrev om att jag smög in i köket för att gråta medan barnen satt och pysslade utanför, om hur ensam jag kände mig som ensamstående. Det är inget undantag i år, smyger iväg, låser in mig i badrummet och gråter ibland bara för allt blir så mycket. Låter inte barnen alltid se, tycker det är onödigt även om sorg är en del av livet.

Jag sätter en enorm press på mig själv som ensamstående mamma. Jämför mig själv ständigt med den jag var då jag var gift och inte var ensam om allt med barnen, det är en omöjlighet att kunna vara likadan då jag idag har ansvaret för vad två personer tidigare ansvarade för, jag vet ju det men kan inte låta bli ändå. Inte konstigt egentligen att jag är trött och slut ofta. Att hinna med samma saker i vardagen fast ensam tar på krafterna.

Det jag alltid tyckt som ensamstående är inte att det är värst med att hinna med lämningar/hämtningar kommunalt över halva stan, handla, laga mat, läkarbesök, BVC, tandläkare, läxor, köpa kläder, syskonbråk varje dag, underhålla barnen en hel helg själv även om det stundtals knäcker mig, nej, vet ni vad det är? Det jag alltid tyckt som ensamstående är att ensamheten är värst av allt. Jag valde att separera från Apis pappa när hon var ca 5 månader gammal, den tiden var nog värst ändå. Inte dela alla utvecklingsfaser, första stegen, första tänderna, födelsedagar, jul, nyår, första gången hon sa ”mamma”.. Listan kan göras lång. Fy så ensamt det var. Dessutom var mina vänner liksom jag 23 år och deras prio var förståeligt nog inte att sitta hemma med mig och min bebis på helgerna, ensamt värre..

Ibland kan jag bli så otroligt provocerad av folk som i sociala medier beklagar sig över att ha varit själv en HEL HELG med sina barn (wow!).. Första tanken är att jag bara vill be dom dra åt skogen, samtidigt när jag tänker om så är det deras normala situation dom själv jämför med, då kanske en helg själv jämförelsevis blir jobbig. Inget fel i det ändå.

Nyårslöfte eller bara ett vanligt löfte till mig själv är att jag efter mina egna förutsättningar ska vara en så bra mamma som möjligt. Att jag kan luta mig tillbaka och känna att jag ändå gör mitt bästa.

Jag är ändå mitt i allt stolt över att jag köpt en egen lägenhet i stan, att jag jobbar deltid för att mina barn inte ska behöva ha så långa dagar och att vi ska hinna umgås även på vardagar, att jag inte stannat i förhållanden av bekvämlighet utan lämnat då jag känner att vi kämpat färdigt och att barnen förtjänar en lycklig mamma, är stolt över att jag vågar göra saker som inte involverar barnen alltid för att tanka på med energi, att bara få vara Charlotte och inte alltid mamma (även om man alltid är mamma, ja, ni förstår..).

Mitt motto är ändå en rad ur Håkans låt Du är snart där; ”Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än”.

Gå längst upp