Hej på er.

Vaknade klockan 3 imorse och kunde inte somna om hur mycket jag än vred och vände på mig, himla segt faktiskt.. Tankarna blir också 1000 gånger värre när det är mörkt, undra vad det beror på? Kan det vara att man inte har något att avleda dom med på samma sätt som det går på dagen? Eller att man är mer trött och därför mer känslig? Vet inte..

Jag tänkte lite på döden, mammas sambo gick bort i fredags. Har ju en väldigt komplicerad relation till döden och får lite panik varje gång någon dör. Klarar inte av avsked och verkligen inte något så definitivt som döden. Hua.. Sen är det svårt att veta vad man ska göra för mamma tex, inget får ju tillbaka honom. Sen är det allt det praktiska kring en bortgång som är svår att ta tag i mitt i en sorg. Får bara försöka vara där så mycket jag kan helt enkelt.

Det gör även att jag tänker mycket på att jag har ETT liv, gör jag det jag vill med det? Lever jag som jag vill leva? Trivs jag? Vad gör mig lycklig? Förstår att en hel del av känslorna förstärks pga pandemin och sättet vi levt nu under ett års tid men ändå. Såna tankar som rullat på repeat inatt. Hur man själv ska klara av att en dag förlora sina föräldrar osv. Har ju redan varit nära att förlora mamma och den rädslan förlamade mig totalt då..

Idag kommer jag vara väldigt trött men det är väl som det är. Ska träffa Ronja och käka frukost ihop nu på morgonen, skönt att skingra tankarna och tröttheten lite ♥

Hej!

Hoppas ni mår okej och har haft en okej start på det nya året :)

Jag mår sådär just nu ärligt talat. Har inte insett hur viktig frihet är för mig då den funnits. Har smått panik över delar i pandemilagen och känner att om regeringen väljer att använda det tunga artilleriet i den så kommer jag inte veta var jag ska ta vägen riktigt.. Att begränsas att inte kunna röra sig fritt, finns inget värre jag kan tänka mig just nu. Är lite lite less på den här pandemin nu och hur livet blivit sen den kom.

Det som fått mig att hålla mig någorlunda över ytan är möjligheten till miljöombyte ibland, som i somras, att kunna träffa nån vän och ta en lunch eller ett glas i en bar på kvällen, kunna ta en fika, gå i affärer och kolla på saker, inspireras av något som museum osv. Stängs allt det här nu så.. vet jag inte. Museum är stängda sen någon månad nu men stäng inte allt.. snälla :(

På detta: vinter, ingen sol på veckor, ingen skola att gå till, dålig sömn osv.

Må uppfattas något egoistiskt och osolidariskt men man kan inte ALLTID tänka på alla andra. Man lever närmst sig själv och sina känslor.

Sen måste jag också lära mig att inte åka till sjukhuset innan benet är brutet så att säga.. Ibland lättare sagt än gjort :)

Varsågod för muntert inlägg haha.. Men jag älskar att leva så enorm mycket, är oftast glad och väldigt tacksam för väldigt små saker som en solig dag, MEN även jag når en gräns.

Godmorgon.

Sitter och lyssnar på en podd om relationer. Tänker själv på vilken typ av relationer jag haft genom livet och varför jag valt att stanna i vissa.

Intressant att tänka på den psykologiska aspekten bakom varför man kanske ”accepterat” vissa beteenden hos en del män även fast det inte känts okej. Ligger det enbart hos en själv eller är det kombinationen av personligheterna som gör det? Söker man sig pga olika orsaker till en viss typ av människa? Jag tror inte jag gör det för mina relationer har sett ganska olika ut ändå. Men vad vet jag?

Tycker verkligen psykologi är sjukt intressant.

Funderat nu lite på morgonen.

Klurat lite på när jag surfat runt på bloggar under morgonen hur många inspirerande duktiga (framför allt!) kvinnor det finns. Vill hoppa in i nästan allas hem för dom ser så fantastiskt mysiga och hemtrevliga ut. ”Om jag bara bodde där”, kan jag komma på mig själv att tänka. Om jag ändå kunde måla som hon, om jag ändå kunde sy såna kläder, om jag ändå kunde sjunga sådär, tänk va!

Jag tror det är helt naturligt att man gärna ser på andra och tänker hur bra alla andra är. Hur lätt det är att glömma hur bra man själv är, glömma i några sekunders drömmande hur bra jag själv har det. Ibland nyper jag mig i armen över lägenheten, området som ingen av er missat att jag älskar, min familj här hemma, att jag går en utbildning som jag älskar osv..

Min stil är min stil och ingen annans. Varje detalj hemma hos oss är vald med omsorg. Alla småsaker som är köpt på loppis, marknader, saker som tilltalat och vi känt att vi vill ha i vårt hem. Hemmet skulle vara märkligt om det var enbart styleat efter någon trend. Om jag helt plötsligt skulle börja inreda bohemiskt eller börja köpa inredning, tavlor osv som någon annan hade bara för det ser mysigt ut hemma hos någon annan, utifrån dennes blogg, så skulle jag tappat en del av den som faktiskt är jag skulle jag känna.

Samma sak när det kommer till uttryck i konst och skapande, det är personligt. Allt jag skapar, från små kollage här i bloggen till hur jag fotar, väljer att göra posters, bakgrunder till era mobiler, allt. Det är delar av den jag är. Inte någon annan.

Jag har för några år sedan varit vilsen. Velat göra som andra. Skrivit som andra. Försökt inreda som andra. Nu är det några år sedan, men jag har sedan en bra tid tillbaka insett att det lyser igenom om det är Du eller någon du Vill vara som skriver eller skapar. Följarna som är dig trogna i flera år kommer då Du är Du.

Mitt råd till er som tappat bort er själva och inte vet vad ni vill skapa, hur ni vill inreda osv, titta inte så mycket på hur andra har det eller skapar, titta men lämna det vid just det, bara en tanke om hur fint det är, inte att just Du ska ha det så eller göra så, för du är inte den personen, du är du. Säger som Fleetwood Mac, ”You can go your own way, go your own way”.

Bra så.

//img

Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget utan att det låter bittert..

Har ett tag funderat och snackat med kompisar om hur folk beter sig idag, jag brukar kalla det ”Tinder-effekten”. Det går såklart kan applicera på nästan vilken social media som helst. Ska förklara..

Pratat med lite olika killar vars kompisar har tjej, flickvän, fru eller sambo (och ofta barn tillsammans med dessa). Jag skulle säga att ca 40% eller mer av dessa killars kompisar är otrogna regelbundet mot sin partner utan att det verkar röra dom i ryggen det minsta lilla. Det verkar inte vara laddat alls och inte heller förnkippat med något som helst samvete. Ändå väljer dom att fortsätta tillsammans med sin partner som att inget har hänt. Det finns tom fall där killarnas kompisar även köpt sex och gärna går på strippklubbar. Här blir liksom nästan hela världen för mig svart. Tappar hoppet helt. Förr kändes det som att det var äckliga gamla gubbar som höll på med sånt?

Förutom ren fysisk otrohet chattas och sms:as det åt höger och vänster bakom ryggen. Snapchat används för där försvinner både bilder och chatthistorik, perfekt för den som inte kommer ihåg att ta bort ”bevis”.. Bilder på tjejer, nakna, efterfrågas även. Dom blir aldrig nöjda utan ska prata med så många som möjligt.

Här stannar jag upp och måste hämta andan lite. Jag känner mig så naiv. Jag känner mig så matt. Jag undrar vad det här är ett symtom på för något? O det är just här jag kommer till min lilla teori, ”Tinder-effekten”.

Sedan Tinder, andra dejting-appar och sociala medier av olika slag har blivit stort så blir folk inte nöjda längre. Bekräftelsebehovet är enormt och kan inte stillas av sin egen partner längre, man måste ha mer. Mer mer och mer. Det KAN ju finnas bättre i nästa swipe.. Och för att inte tala om hur tillgängligt allt detta är, bara genom att sitta med telefonen. Gör knappast att det blir svårare att fula sig utan att någon märker.

Vet inte vad jag vill säga med det här egentligen, tycker bara det är en sjukt tråkig utveckling.. Hur ska folk kunna träffa någon idag när ingen blir nöjd mer än en kvart? Jag vet att det finns bra killar men det verkar vara en utrotningshotad art..

//img