Vaknade upp idag och kände att jag behövde skriva av mig.

Eller behövde och behövde, ville skriva av mig. En sak jag tänkt på mycket, senaste månaderna speciellt, är mönster på relationer som jag haft so far.

Ofta har jag nog gått efter passion, omedvetet. Blivit stormförälskad, allt har gått hyfsat snabbt, man har blivit tillsammans, varit ihop i några glada (o mindre glada) år sen har det tagit slut och man vill helst aldrig se personen igen.

Under förhållandena har jag alltid varit den som gett ALLT och lite till. Nästan, eller inte nästan, PÅ ett självuppoffrande vis, kosta vad det kosta vill ungefär.. För det är så jag har tänkt att kärlek är, när man gör allt, ALLT, för den andra personen. Hur ont det än gör för en själv. Var har jag ens fått det ifrån? Rimligare vore väl, trots kärlek som finns kvar, att lämna det sjunkande ruttna skeppet som uppenbarligen inte fungerar.

Sen har jag haft EN, skulle jag våga påstå, lugn relation, i hela mitt liv. Som tur var har jag barn med denna personen.. En där jag verkligen kunnat känna mig trygg med var jag har personen, att han antagligen inte vill ha någon annan, någon som ser MIG på ett otroligt sätt. Den relationen, tog nog bland annat slut för jag inte kände igen mig i det lugnet, sen va jag ganska ung.. Det var ju inte så mina förhållanden innan hade varit. Det var inte massa bråk, det var inte på liv och död, vi hade ju kul ihop och ville samma saker, det var inte en ständig kamp och inget spel.

Vet inte om det är åldern eller att jag bott ensam med barnen i några år nu, som fått mig att inse att jag verkligen inte behöver det där stormiga längre. Jag orkar inte med och vill inte ha en sån relation i mitt liv. Jag vill ha trygghet, någon som ser mig, någon som bryr sig, prioriterar mig och oss, att ha en fin vardag ihop där vi gillar varandras sällskap och saker vi gör ihop. En tvåsamhet på riktigt. Jag vet ju att det finns. Jag har också lärt mig att såna relationer kan ta tid att komma in i, just för att det inte slår ner med buller och bång som dom andra relationerna, den är inte driven av enbart passion. En sån relation fasas in med ett lugn och man ”växer på varandra” på ett helt annat sätt. Mer genuint skulle jag våga påstå. Då tänker ni, jo, men det är väl det som ÄR definitionen av en relation? Mjee, kanske inte för mig tidigare.

Som en vän som var här i lördags sa; Man vet kanske inte riktigt vad man vill ha.. men man vet VERKLIGEN vad man INTE vill ha i alla fall. Hon har nyligen kommit ur en långvarig relation.

Tänker väldigt mycket just nu.

Kanske är det tiden på året, eller så är det min ålder, eller en del förändringar senaste tiden i mitt liv som väckt alla tankar. Kanske kommer jag och sparkar upp en vidöppen dörr men..

Undrar mycket just nu om varaktig kärlek finns. Om kärlek finns alls nu för tiden då det verkar vara en slit & släng-bekräftelse-kultur kring det med tanke på alla dating-appar som finns? Har den alltid sett ut så här men nu bara flyttat in i en app och har jag kanske varit naiv innan?

Ingen orkar stanna i något och ge det en chans, man ska vidare till nästa och kan ju hitta någon liiiite bättre, är det inte känslan hos er med? Ingen känns trogen i långa loppet nu för tiden utan folk är ständigt på jakt, likear andras bilder med mer undermening än bara just en oskyldig like, slidear in i andras DM trots att man är gift, ghostar så fort intresse visas osv.

Har jag helt tappat tron och hoppet kanske? Kan det verkligen vara så illa? Jag vill inte tro det. Eftersom jag själv inte är sån och verkligen, VERKLIGEN iaf trott på kärlek, kan det då inte finnas folk som jag, som faktiskt fortfarande vill vara med SIN person livet ut? Det måste finnas, vill inte tro annat ♥

Psst.. såg i efterhand att jag typ skrivit samma inlägg för fyra år sen.. så ja, inget har väl ändrats I guess..

Hej på er.

Vaknade klockan 3 imorse och kunde inte somna om hur mycket jag än vred och vände på mig, himla segt faktiskt.. Tankarna blir också 1000 gånger värre när det är mörkt, undra vad det beror på? Kan det vara att man inte har något att avleda dom med på samma sätt som det går på dagen? Eller att man är mer trött och därför mer känslig? Vet inte..

Jag tänkte lite på döden, mammas sambo gick bort i fredags. Har ju en väldigt komplicerad relation till döden och får lite panik varje gång någon dör. Klarar inte av avsked och verkligen inte något så definitivt som döden. Hua.. Sen är det svårt att veta vad man ska göra för mamma tex, inget får ju tillbaka honom. Sen är det allt det praktiska kring en bortgång som är svår att ta tag i mitt i en sorg. Får bara försöka vara där så mycket jag kan helt enkelt.

Det gör även att jag tänker mycket på att jag har ETT liv, gör jag det jag vill med det? Lever jag som jag vill leva? Trivs jag? Vad gör mig lycklig? Förstår att en hel del av känslorna förstärks pga pandemin och sättet vi levt nu under ett års tid men ändå. Såna tankar som rullat på repeat inatt. Hur man själv ska klara av att en dag förlora sina föräldrar osv. Har ju redan varit nära att förlora mamma och den rädslan förlamade mig totalt då..

Idag kommer jag vara väldigt trött men det är väl som det är. Ska träffa Ronja och käka frukost ihop nu på morgonen, skönt att skingra tankarna och tröttheten lite ♥

Hej!

Hoppas ni mår okej och har haft en okej start på det nya året :)

Jag mår sådär just nu ärligt talat. Har inte insett hur viktig frihet är för mig då den funnits. Har smått panik över delar i pandemilagen och känner att om regeringen väljer att använda det tunga artilleriet i den så kommer jag inte veta var jag ska ta vägen riktigt.. Att begränsas att inte kunna röra sig fritt, finns inget värre jag kan tänka mig just nu. Är lite lite less på den här pandemin nu och hur livet blivit sen den kom.

Det som fått mig att hålla mig någorlunda över ytan är möjligheten till miljöombyte ibland, som i somras, att kunna träffa nån vän och ta en lunch eller ett glas i en bar på kvällen, kunna ta en fika, gå i affärer och kolla på saker, inspireras av något som museum osv. Stängs allt det här nu så.. vet jag inte. Museum är stängda sen någon månad nu men stäng inte allt.. snälla :(

På detta: vinter, ingen sol på veckor, ingen skola att gå till, dålig sömn osv.

Må uppfattas något egoistiskt och osolidariskt men man kan inte ALLTID tänka på alla andra. Man lever närmst sig själv och sina känslor.

Sen måste jag också lära mig att inte åka till sjukhuset innan benet är brutet så att säga.. Ibland lättare sagt än gjort :)

Varsågod för muntert inlägg haha.. Men jag älskar att leva så enorm mycket, är oftast glad och väldigt tacksam för väldigt små saker som en solig dag, MEN även jag når en gräns.